Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке

скачать книгу бесплатно

Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке
Август Юхан Стриндберг

Klassiker
Новеллы всемирно известного писателя Августа Стриндберга предлагаются в качестве учебного текста для изучения шведского языка. Авторский текст снабжен необходимыми комментариями и словарем.

August Strindberg

Giftas

© КАРО, 2004

Все права защищены

Första Delen

Tolv äktenskapshistorier med interview med förord

Företal

Interview

Interviewaren Nå, herrn har gått och skrivit en romanbok igen nu?

Författaren Ja, kära herre, så illa är det! Jag vet att det är stort straff på det, men jag kunde inte hålla mig!

Interv. Men jag tycker det är inkonsekvent att hugga på författeri och sedan själv gå och författa. Medger herrn det!

Förf. Medgives!

Interv. Herrn medger, att herrn är inkonsekvent?

Förf. Javisst! Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går fram genom återfall! Den här romanen är ett litet återfall (en rechute), men herrn skall inte vara ond på mig för det. Om ett par år skall jag sluta med romanböcker, pjäsböcker och versböcker, om det är möjligt!

Interv. Vad tänker herrn ta sig till sedan då?

Förf. Jag tänker bli intervieware. Ja, det är allvar det. Ser ni jag har tröttnat på att sitta och gissa mig till vad mänskorna mena[1 - vad mänskorna mena – что люди имеют в виду (здесь и далее автор употребляет архаичные формы мн. ч. в настоящем и прошедшем времени; часто встречается и устаревшая опред. форма мн. ч. существительных, напр.: armarne, kväallarne)], i synnerhet när de skriva böcker; jag vill göra som Ni: gå och fråga dem! Men, till saken! Vad tycker herrn om min nya bok?

Interv. Jag tycker för det första att den är illa gjord. Den är inte utförd.

Förf. Om herrn visste hur rätt herrn har! Den är inte utförd! Det var just meningen det. Jag hade nämligen för avsikt att skildra ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet mellan man och hustru, ville icke skildra fyra undantagsfall som fru Edgren, eller ett vidunders fall som Ibsen vilka sedan tagas såsom norm för alla fail. Därför har jag icke utfört mer än en sexa på Stallmästargården, där ni har två sorters lax, med dill, färska pressgurkor, små biffstekar med spansk lök, kyckling och jordgubbar. Dessutom har jag kräftor (honkräftor) på Rejners, pannkakor på Djurgården; en trädgård på Norrtullsgatan med ett blommande äppelträd, sex sorters blommor och ett par nattskärror. Vidare har jag Adolf Fredriks kyrka och en florett, och minst trettio sjömanstermer, som jag tagit ur en nautisk ordbok! Är detta icke realistiskt, va?

Interv. Jo, men herrn skulle ha utfört korvetten Vanadis, och i Schweizerdalen skulle det ha varit litet naturskildring, som herrn kan så bra med. Det är som sagt inte utfört. För det andra är henns bok osedlig. Erkänner herrn det?

Förf. Ja, det gör jag, enligt edra begrepp, ty om sedligheten är vad den blivit, ett brott emot naturen, då är min bok osedlig, ty den är enligt och efter naturen.

Interv. Det där är bara Rousseau! Och det behöver man inte svara på! Men för det tredje är herrns bok reaktionär. Herrn som är frisinnad, gubevars, har tillåtit sig att gyckla med kvinnofrågan. Hur vågar herrn det?

Förf. Jag medger att det fordras större mod att gyckla med det fåniga på modet, än att låta sig bäras av en konjunkturström!

Interv. Kan herrn kalla kvinnofrågan fånig!

Förf. Ja, att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. Var god, herr intervieware, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen, som skall straffa sig. – Men om herrn behagar läsa mitt förord skall herrn få se och höra fullständigt vad jag menar om saken! Vill herrn det?

Interv. Jag skulle hellre se att jag fick låna det!

Förf. Och trycka av det! Gärna! Ju flera som få läsa det, desto bättre. Se här är det!

Förord

Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10 % av befolkningen, och är sålunda en kotterifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget[2 - i stort taget – в широком смысле] eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst. Lärom av exemplet.

Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, (utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöl-låren och visthuset. Vad hon förtjänar på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan «gift kvinnas äganderätt». Har man i tidningar hört talas om bondhustrur som blivit slagna av sina män, så har man, ehuru icke i tidningar (ty mannen aktar sig för att skriva sådant i tidningar), också hört bönder som fått stryk av sina hustrur. Den starkare rår alltid, han må vara man eller kvinna. En bondhustru är sällan otrogen mot sin man, emedan hon dels icke har tid dels hava de ogifta pojkarne flickor att hålla sig till. Mannen är sällan otrogen, emedan flickorna inte gärna titta efter en «gubbe», då de ha full tillgång på gossar.

Mannens och kvinnans egenskaper äro hos naturmänniskan tämligen lika. Som kvinnan under havandeskapet är mindre försvarsför och efter födseln behöver mat åt ungarne och försvar för dem, har hon ställt sig under mannens beskydd. Mannen har sålunda icke underkuvat henne. Hans kärlek till henne såsom maka och barnens mor har alltid varit en garanti för att hon icke blivit behandlad som slavinna. Och den aktning, med vilken mannen behandlar kvinnan även hos bonden, har han ärvt från det att han uppfostrades av en kvinna – modren. Kvinnan behandlar däremot icke mannen med denna aktning, ty hon har tuskat om pojkarne när de voro små och hon känner sig därför ännu stå över honom. Hon är alltid och först och främst mor. Se på gamla mormor vid spisen hur hon behandlar far i huset, alltid som en pojke.

Kulturkvinnan är däremot fördärvad precis som mannen. Kulturkärleken är en mycket komplicerad sak. På botten ligger driften att få hålla upp släktet, När samhället började fordra garantier för barnen och uppfann äktenskapet, och med äktenskapet följde gods och samhällsställning, blev naturkänslan trängd tillbaka, stämplades av överklassen som sinnlighet, och skulle bemantlas med galanteri. När en man sökte en maka, måste han dölja sina intressen att bli befryndad med en god släkt, vinna gods och så vidare, under galanteriet. Därav uppstod den vidriga hycklande kvinnodyrkan. När masken efter äktenskapet föll, ansåg sig kvinnan bedragen, och därav uppstod så många olyckliga äktenskap.

Kulturkvinnan är icke förtryckt! När en herre sitter på en soffa i ett främmande rum och ett fruntimmer träder in, stiger herrn upp. När ett fruntimmer har druckit ur sin tékopp, stiger en herre fram och betjänar henne. Aldrig har man sett motsatsen. En ogift herre, som bor på Söder, skall icke våga neka att gå till Kungsholmen, om någon ålägger honom att följa ett fruntimmer hem. När män och kvinnor äro tillsammans, håller mannen en skål för kvinnan och tackar för den ära hon visat honom! Förlovningstiden är för mannen en övningstid i varjehanda betjäntfärdigheter, vilka det ökade arbetet efter giftermålet hindrar honom att praktisera. Hustrun saknar sin betjänt och finner en like. Då tror hon sig finna en tyrann.

Hur förhåller det sig med mannens tyranni i äktenskapet? Mannen väljer vanligen hustru, och är vanligen förälskad i henne. Svårigheten att få gifta sig uppdriver hans föreställningar om en absolut lycka i äktenskapet, så att han vanligen sedan känner sig snopen. Han ser att ängeln var en människa, och hans missräkning försätter honom i dåligt lynne. Men han älskar henne! Detta är icke alltid sagt, att hon gör, ty hon väljer ju icke. Hon behåller sålunda övertaget. Och så är fallet i de flesta äktenskap. För «husfriden» gör mannen vilka medgivanden som helst, ty husfriden ingick bland hans djärvaste förhoppningar om äktenskaplig sällhet. I de allra flesta fall är frun herre i huset och mannen herre utom huset. Detta har frun intet ont av. Hon städslar pigor, bestämmer om matordningen, om barnens uppfostran och har vanligen hand om kassan. Mannen lämnar vanligen sin inkomst ifrån sig åt hustrun, lämnar henne en nålpenning, vilken hon får använda utan redovisningsskyldighet. Själv anmäler han varje öre han vill ta ut till cigarrer – och punsch! Hustruns ställning kan således icke anses vara slavinnans och mannens icke tyrannens!

Låtom oss nu se huru Ibsen, av okända, obegripliga skäl, karikerat kulturkvinnan och kulturmannen i sitt Et Dukkehjem, som blivit en codex för alla kvinnofrågans ivrare.

Et Dukkehjem är en teaterpjäs. Kanske skriven för en stor skådespelerska, vars prestationer i det sfinxartade alltid kunna påräkna succés. Författaren har begått en stor orättvisa mot mannen, då han icke anför några ursäkter i ärftligheten till hans förmån[3 - till … förmån – в пользу (кого-л.)] men väl till hustruns, vilka senare ursäkter han många gånger betonar då han talar om hennes far. Men låtom oss skärskåda denna Nora, som nu blivit alla fördärvade kulturkvinnors «ideal».

I första akten ljuger hon för sin man. Hemlighåller växelförfalskningen, smusslar med bakelserna, krånglar med alla enkla saker, som det synes av smak för lögnen. Mannen däremot visar henne öppet förtroende i allt, till och med i bankens affärer, vilket visar att han behandlar henne som sin sanna hustru, under det att det är hon som aldrig talar om något för honom. Det är sålunda lögn att han behandlar henne som en docka, men det är sanning att hon behandlar honom som en sådan. Att Nora förfalskat växel av okunnighet, det tror ingen på! Kanske när man sitter på parkett och ser en sympatisk skådespelerska i rampsken. Att hon förfalskat växeln uteslutande för mannens skull, tror jag icke på, ty hon uttalar själv vilket ofantligt nöje hon haft av att få resa till Italien. Lagen och en jurist skulle icke tagit den ursäkten. Nora är sålunda icke något stort helgon, hon är i allra bästa fall en medbrottsling, som njutit med av stöldens frukter. Så trasslar hon in sig! Mannen får ytterligare, mot författarens avsikt, tillfälle att visa vilket förtroende och vilken aktning han hyser för sin hustru, då han inlåter sig i diskussion med Nora om tillsättandet av en bankplats. Tänk vilken tyrann som icke vill ta en växelförfalskare till bankkamrer! Vad skulle Nora sagt, om herr Helmer velat avskeda en piga? Det hade blivit en annan dans!

Så kommer scenen då hon skall låna pengar av den syfilitiske doktor Rank. Där är Nora söt! Hon visar honom, såsom ingress till låneförhandlingen, sina köttfärgade strumpor. – Nora: «Äro de icke vackra? Ja, nu är här så mörkt; men i morgon. – Nej, nej, nej: Ni får bara se fotbladet. Å jo, ni kan så gärna få se upptill också!» – Rank: «Hm!» Nora: «Varför ser ni så kritisk ut? Tror ni kanske inte de passa?» – Rank: «Det kan jag omöjligen ha någon grundad mening om!» Nora: (ser ett ögonblick på honom) «Fy skam!» (Slår honom lätt på örat med strumporna.) «Där ska ni få!» (Lägger ihop strumporna.) – Rank: «Vad är det så för andra härligheter jag skall få se.» – Nora: «Ni får inte se en smula mer; för ni är oskicklig» (hon gnolar litet och letar i sysakerna). – Efter allt vad jag kan förstå bjuder Nora ut sig – mot kontant betalning. Det är ju idealiskt och täckt. Allt, naturligtvis, av kärlek till mannen! För att rädda honom! Men att gå och säga sin ställning åt mannen, nej, det skulle kosta på högfärden! På Noras språk heter det, att hon ännu icke var säker på att han skulle visa henne det vidunderliga!

Så kommer Tarantella-scenen, som är tillkommen för att visa Helmer i en skev underbelysning. Nu glömmer åskådaren att Nora är en tossa, vilken av Helmer behandlas som en förnuftig kvinna, nu får man bara se att Helmer bara behandlar henne som en docka. Den scenen är oärlig, men det gör en stor effekt! Det är en scen med ett ord!

Att Helmer på natten kurtiserar sin hustru, visar att han är ung och hon är ung. Men författaren visar med den, att Helmer, som icke har fått någon aning om Noras fula affärer, är en sinnlig, alltigenom sinnlig varelse, som icke förstår uppskatta sin goda hustrus utmärkta andliga egenskaper, vilka hon icke behagat visa, och Nora får en falsk martyrgloria. Denna scen är det ohederligaste Ibsen någonsin gjort! Så kommer upplösningen, som är en stor intrassling, mycket blåa dunster[4 - blåa dunster – пыль в глаза, наносное] och mycken osanning. Herr Helmer vaknar upp och finner att han varit bunden vid en lögnerska, en hycklerska! Men nu är åskådaren så inpyrd av medlidande med Nora, att han tycker Helmer har orätt! Om Helmer sett scenen med strumporna och doktorn, skulle han icke bett Nora stanna, men nu har han icke sett den. Så får Helmer veta att han, hans hustru och hans barn äro räddade från borgerlig död och ruin! Då blir han glad. Lägg handen på hjärtat varje familjefar och fråga dig, om du icke skulle bli glad, om du mottog den underrättelsen att din älskade hustru, dina barns mor, sluppit bli släpad i fängelse! Men det är för tarvliga känslor! Nej, högre skall det vara! Högt upp i idealismens lögnhimmel! Herr Helmer skall piskas. Han är den brottslige! Och ändock talar han så hyggligt till sin lögnaktiga hustru. – «Å», säger han, «det må ha varit tre förfärliga dagar för dig, Nora!» Men så ångrar författaren sin rättvisa mot den stackarn och så lägger han osanna ord i hans mun. Det är tarvligt naturligtvis att Helmer säger Nora att han förlåter henne! Det hade varit för bondenkelt att hon skulle ta förlåtelse av honom, som dock alltid behandlat henne med fullt förtroende, under det hon ljög. Nej, Nora har större vyer. Och så glömmer hon så ädelmodigt det förflutna, att hon glömmer allt som hänt i första akten. Så här talar hon nu, och parketten har också glömt första och andra akten, ty nu äro näsdukarne framme.

Nora: «Faller det dig icke in, att det är första gången vi två, du och jag, man och hustru, tala allvarligt tillsammans?» Helmer mister kontenansen över en sådan lögnaktig fråga så att han (eller författaren!) svarar: «Ja, allvarsamt – vad vill det säga?» – Avsikten är vunnen: att få Helmer till ett fä. Herr Helmer skulle ha svarat: «Nej, min lilla pulla, det faller mig alls icke in. Vi talade mycket allvarligt när våra barn föddes, ty vi talade om deras framtid, vi talade mycket allvarligt när du ville sätta till växelförfalskaren Krogstad som kamrer i banken, vi ha talat allvarligt när mitt liv stod på spel, om fru Lindes befordran, husets affärsställning, den döde fadren, den syfilitiske doktorn, vi ha talat allvar i åtta långa år; men vi ha talat skämt också, och det gjorde vi rätt i, ty livet är icke uteslutande allvar. Vi kunde för övrigt ha talat mycket mera allvar, om du varit så god och talt om för mig dina bekymmer, men du var för högfärdig, ty du tyckte mer om att vara min docka än min vän.» Men herr Ibsen tillåter inte Helmer få säga dessa förståndiga ord, ty det skall ju bevisas att Helmer är ett fä, och Nora skall för övrigt ha sin glansreplik, vilken skall citeras i tjugofem år. Nora skall nämligen svara: «I åtta (8!) långa år – ja längre – ända från vår första bekantskap, ha vi aldrig växlat ett allvarligt ord om allvarliga ting!» Nu måste, trogen sin ledsamma uppgift att vara ett fä, herr Helmer svara: «Skulle jag då ideligen och alltid inviga dig i bekymmer, som du icke kunde hjälpa mig att bära?» – Detta är ju snällt sagt av Helmer, men det är icke sant, ty han skulle ha dragit på henne, för att hon icke invigt honom. Denna scen är orimligt falsk. Och sedan har Nora några fina (franska) repliker, som består av sådan ihålig visdom att den försvinner, när man blåser på den.

Nora: «I har aldrig älskat mig. I har bara tyckt det vara roligt att vara förälskad i mig!» Vad är skillnaden? Och så säger hon: «Du har aldrig förstått mig!» Det var icke gott för Helmer, då hon alltid hycklat för honom. Så får den stackars Helmer säga sådana dumheter, som att han skall uppfostra henne. Det är väl det sista en man säger åt en kvinna. Men herr Helmer måste vara dum, ty det lider mot slutet[5 - det lider mot slutet – дело (пьеса) идет к концу] och Nora skall «knipa». Därpå blir Helmer vekare. Han ber om förlåtelse: förlåtelse för att hon förfalskat växel, att hon ljugit, för alla hennes fel.

Så kommer ett förståndigt ord av Nora. Hon vill gå ut ur äktenskapet för att finna sig själv. Frågan blir dock om hon inte kunde göra det lika bra i samma hus som sina barn, under beröring med livets verkligheter och i strid med sin kärlek till Helmer, ty hennes kärlek och ingens kärlek dör knall och fall[6 - knall och fall – внезапно, вдруг]. Men det är en smakfråga. Att hon icke anser sig värdig uppfostra sina barn är lögn i hennes mun, ty hon har nyss satt sig ganska högt, då hon tuktat den oskyldige Helmer. Följdriktigare borde hon stannat hos barnen i detta fall, då hon tyckte mannen var ett sådant nöt som icke kunde fatta det «vidunderliga». Ty hur skulle hon vilja lämna barnens uppfostran åt en sådan stympare. Hennes joller om det «vidunderliga» att Helmer skulle ange sig för hennes brott är så romantiskt-fånigt, att det icke förtjänar ett ord. Att «hundra tusen kvinnor» offrat sig för sina män, är en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal att säga ut. Så svamlar Nora huller om buller: hon har älskat honom, han har älskat henne, och ändå säger hon att hon i åtta år varit en främmande kvinna som fött en främmande mans barn! Helmer medger att han icke varit fullkomlig och lovar bli en annan! Det är ju vackert det, och alla garantier föreligga här att fortsättningen skall bli bättre än början. Men det duger naturligtvis inte i en pjäs! Pang! skall det vara när ridån faller! Så bevisar (?) Nora att hon varit en docka! Hade icke Helmer ställt möblerna som han ville? Nå! Men om frun bara behagat uttala sin vilja, skulle man nog fått se var skåpet skulle stått!

Varför gjorde hon icke det? Förmodligen emedan hon ansåg det likgiltigt: och det kunde hon ha rätt i. Var nu Nora en docka, så å la bonne heure, icke var det Helmers fel, ty han behandlade henne med förtroende såsom sin hustru, men det var icke det Ibsen ville bevisa, utan det var motsatsen han ville bevisa, men icke hade nog kraft att göra, ty han trodde icke på sin uppgift, och hans rättskänsla bröt fram emellanåt!

Vad författaren själv menat med Ett Dockhem det får man aldrig veta. Att den gjorde intryck av och allmänt uppfattades som ett manifest för den förtryckta kvinnan, väckte genast en storm, under vilken även de lugna tappade huvudet. Ty stycket bevisar ju rakt motsatsen av vad det skall bevisa. Eller är hela stycket ett bevis på vådan av att skriva teaterpjäser om allvarliga ämnen. Eller, för att välja en annan synpunkt, är den icke ett försvar för den förtryckta kvinnan utan endast en framställning av ärftlighetens ingrepp i karaktären? Då skulle författaren varit så hederlig att han även till Helmers ursäkt framdragit hans ärftligheter. Eller är det Noras dåliga uppfostran? Ja på den skyller hon rätt mycket. Varför kan icke Helmer få skylla på sin dåliga uppfostran. Eller är det hela blott en teaterpjäs rätt och slätt och en modern kurtis mot damerna, då må den gå till teaterpjäserna bland «Offentliga nöjen» och icke falla under en allvarlig diskussion, ännu mindre få den äran att ha retat mänsklighetens två hälfter mot varandra.

Emellertid kom genom ett Dockhem frågan om olyckliga äktenskap i gång. Alla fruar sågo tyranner i sina män och ansågo sig alla med mer eller mindre skäl som dockor. Så fick man i litteraturen se en hel rad med äkta män som förfalskade växlar och avbasades i slutscenen av sina fruar, utan att författarinnorna voro lika ädelmodiga som Ibsen att draga fram det ärftliga växelförfalskningsanlaget såsom ursäkt. Så fick man se män som förstörde sina hustrurs pengar, men hustrur som förstörde sina mäns fick man för rättvisans skull icke se. Oaktat allt dumt som skrevs, blev ändock så mycket vunnet, att äktenskapet avslöjades som gudomlig institution, att fordringarne på en absolut sällhet i äktenskapet nedsattes och att skilsmässa mellan oeniga makar äntligen erkändes såsom berättigad. Och det var gott!

Orsakerna till olyckliga äktenskap äro många. Först äktenskapets egen natur. Två människor, till på köpet[7 - till på köpet – в придачу] av motsatta kön, giva varandra det oförsiktiga löftet att hålla ihop hela livet.

Äktenskapet vilar sålunda på en orimlighet. Den ena utvecklas hit, den andra dit, och så går det sönder. Eller den ena står stilla, den andra utvecklas, och så går det i sär. Oenighet mellan makar kan uppstå av den grund att då två starka andar råka tillsammans och de inse att varje kompromiss är omöjlig på andra villkor än att den ena parten ger sig, så uppstår ett hat till bandet. Om de voro fria skulle de jämka; nu vilja de icke, ty det är att uppge sin personlighet. Slutligen kunna de komma därhän att de, för att icke blanda bort sin personlighet, av instinkt, av självupphållelsedrift, hata varandras tankar, och motsägelsen blir ett behov såsom varande en garanti för att var och en får behålla sig och sina tankar. Detta är ett ganska vanligt fall, som världen haft svårt att förklara. De älskade varandra, de hade samma meningar, men plötsligt utbryter denna oförklarliga antipati, och man ser blott ett par oeniga makar. Så komma de fall då så kallad otrohet skiljer makarne åt. Nu är det så illa ställt att somliga människor äro födda till monogami, således till trohet, vilken icke är en dygd, utan en egenskap, andra till polygami, således till otrohet. Råka nu motsatserna tillsammans, då blir det ett stort elände.

I naturen, åtminstone bland de högre djuren, är detta förhållande mellan könen av samma art regelbundet. Tjuren är polygamist, tuppen likaså. Anden är monogam i vilt tillstånd, men den tama (ankan) blir polygam. Kulturens inverkan således. Rovdjuren i allmänhet äro i vilt tillstånd monogamer och hanen följer honan troget under det hon har ungar. Duvornas kärlek är berömd av poeterna, och de bygga verkligen hjonelag[8 - bygga hjonelag – заключать брак (устар.)] för livet, men (ett förfärligt men för poeterna) blir ena maken sårad, skadad eller lytt, så går kärleken sin väg, och den andra söker en ny make. Detta är ju mycket opoetiskt och därför har ingen poet vågat avslöja duvornas berömda kärlek, av fruktan för damernas vrede. I allmänhet ser man i naturen att tillgång på födoämnen avgör äktenskapsförhållandet. Rovfåglarne lägga endast ett par ägg, emedan det är ont om villebråd och hanen hjälper till och med honan att ruva äggen, medan hon flyger ut på jakt, ty dessa djurs föda tas inte i varje buske. Det är ju ett rätt äktenskap. Sjöfåglarne träffas vid parningstiden. När hanen undangjort sitt kära besvär, flyger han till havs att må gott, men honan får dra till bo, ruva och skaffa mat ensam. På hösten när ungarne äro stora träffas de alla i havsbandet. Av alla honor har väl ingen det svårare än getinghonan. På hösten när hon blivit befruktad söker hon upp en bark på södra sidan av ett träd och lägger sig där i vintersömnen. Hanarne dö med första frost. När våren kommer, skall honan nu ensam bygga detta konstiga bo, med alla dess kakor, i vilka hon lägger äggen. Och sedan skall hon föda denna massa ungar. Det är ett tungt arbete naturen pålagt henne, men man har ännu icke märkt någon lust hos henne att vilja emancipera sig från naturlagen. Hon kunde dock så enkelt göra det, om hon lade sig på trädets norra sida, ty då förfrös hon, och mänskligheten skulle drabbas av den stora förlusten att icke få ha getingar. Vi se sålunda att sedligheten hos djuren är beroende av en hel mängd ekonomiska, fysiska och geologiska m. fl. förhållanden. Vi hava sett huru kulturen gör polygamister av till exempel hunden, vilken som tam får maten gratis.[9 - En polisförordning om hyndors instängande har framkallat onaturliga laster hos det trogna djuret.] Ett enda fall av polyandri anför Darwin bland de högre djuren: det är staren, i vars bo man sett flera hanar. En annan sak som i naturen förefinnes, men som vid kulturen försvinner, det är den periodiska brunsttiden. De vilda däggdjuren para sig en eller ett par gånger under den varma årstiden. Husdjuren och människan när som helst. Kan man därför säga att människan är osedligare? Nej, det beror endast därav att människan har lika god eller dålig tillgång på mat och värme åt ungarne under alla årstider, vilket djuren däremot sakna och därför måste passa på om våren för att ha ungarne färdiga för kampen innan hösten kommer. Nu beror på, om de ganska vanliga fall av polygami man ser bland männen härleda sig från några ärftliga anlag ifrån förgångna utvecklingsstadier.

Huru än må vara, så är det ett ledsamt fall i ett äktenskap, ty det är en bruten överenskommelse och stör förtroendet. Mera ledsamt ändå är, då fall av polyandri förekommer hos kvinnan, ty var mannen otrogen, så nödgade han icke därigenom sin hustru att draga upp en annans barn, men är kvinnan otrogen, låter hon sin man arbeta för en annans barn, och det är en osnygg form av stöld.

När nu äktenskapet, såsom varande en mänsklig institution av rent praktiska skäl uppfunnen, är så full med skröpligheter och stötestenar, huru kunna då så många äktenskap hålla ihop? Jo, det är det gemensamma intresset, naturens eviga mening med äktenskapet, det är barnen. Människan ligger i oupphörlig fejd med naturen, men blir oupphörligt slagen. Där gå två älskande och vilja flytta ihop för att dels få roa sig, dels få njuta av varandras sällskap. Att tala om de blivande barnen skulle anses vara en förnärmelse. Långt innan barnet kommer upptäcka de att sällheten icke var så himmelsk, och så blir förhållandet jolmigt. Så kommer barnet! Då blir allting nytt och nu först blir förhållandet skönt, ty den fula egoismen på tu man hand[10 - på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз] försvinner. Ett äktenskap utan barn är en ledsam händelse och är icke något äktenskap. Lagen tillstadde[11 - tillstadde (tillstãdja (2)) – позволял (устар.)] också från äldsta tider dess upplösning utan svårighet. En ofruktsam eller barnlös kvinna är mycket att beklaga, men hon blir icke dess mindre en avvikelse från naturen, därför kan hon icke se förhållandet rätt mellan man och kvinna och hennes ord borde icke betyda något. Det är därför man icke borde tillmäta Sveriges fyra nu skrivande författarinnors ord i den frågan någon större betydelse, ty de leva alla fyra i barnlösa äktenskap. Vilken skillnad också på Mamsell Bremers kvinnoideal och Leas eller Fru Schwartz’? En barnlös kvinna är icke en kvinna. Icke heller en man. Därför är det moderna kvinnoidealet en otäck Hermafrodit med icke så liten anslutning till Grecicismen. Det är sålunda barnen, som hålla hop äktenskapen.

Men nu kommer den stora bottenlösa frågan, om individen i samma stund han fortplantat sig, har skyldighet att uppge sin individualitet, att bli allt för barnen! I naturen, om vi skulle söka ett svar där, finnes väl icke vad vi kalla individualiteter. Och vad är individualitet hos människan? En samling föreställningar om vissa måls uppnående i livet; oftast gående ut på välbefinnande, stundom, då individen i sig känner en representant av det lidande släktet, en strävan att få leva för hela släktet och icke blott för sina ungar. I senare fallet få väl de egna ungarna hjälpa sig. Men Nora, idealet, kan icke anses äga några sådana tendenser. Hon längtar ut till frihet, personlig egoistisk njutningsfull Ibsenisk frihet att få ställa möblerna där hon vill, att slippa be om förlåtelse när hon gjort något dumt, frihet att få ruva över sina tankar, älta dem som lera för att av dem göra små avgudabilder, frihet från att vara amma och mor, med ett ord frihet från naturens lagar. Nora är ett romantiskt vidunder, en produkt av den sköna världsåskådning som kallas idealism och som velat inbilla människorna att de voro gudar och att jorden, var en liten himmel. Att författaren själv aktat Noras idéer som griller, visade han i en revision av sin pjäs där han låter Nora stanna. Hade Nora haft någon kallelse, vilket alls icke framgår av hennes sista repliker, skulle hon ha gått; hade hon därjämte varit en svag människa, skulle hon kanske kommit igen.

Nu är frågan: är kvinnans ställning verkligen enlig med naturen? Är hennes långa moderskap icke ett martyrium, och äro hennes frigörningsförsök så alldeles mot naturen?

Låtom oss se huru de «andra» djuren ha det. Hos de större däggdjuren med lika livslängd som människan, varar moderskapet ett eller två år. Så är hon fri, till nästa fall inträffar. Människans hona är genom kulturförhållandena bunden för livet, snart sagt. Gossarne släppas ut vid omkring 20 år, flickorna likaså, om de någonsin släppas ut. Varför släppas de inte ut förr? Därför att de icke kunna föda sig själva och skydda sig själva. Familjen är sålunda en hemlig polisinstitution inrättad av överklassen för att skydda ynglet (jag talar nämligen hela tiden om överklassen eller kulturäktenskapen). Kulturkvinnans missnöje med det långa moderskapet har sålunda något av natur i sig, och hennes skenbara opposition mot naturen är en opposition mot kulturen, likasom hennes opposition mot mannens tyranni är helt enkelt ett uppror mot samma fiende mannen reser sig mot, det upp- och nedvända[12 - upp- och nedvänd(a) – перевернутый вверх дном] samhället, fastän hon i mannen ser samhällstvånget personifierat. Hos naturmänniskan (bonden) lider icke kvinnan så mycket av ett långt moderskap. För det första emedan barnen få göra nytta vid sju, åtta års ålder; för det andra emedan hemmet icke blir unket, alldenstund mannen begagnar stugan endast när han äter och sover, och för övrigt lever i fria luften. I staden hos ståndspersoner packas man ihop i små celler, och någon beklagansvärdare varelse än en ung flicka finns väl knappt. Hennes och fångens lott likna varandra mycket. Mamma skall bevaka henne att det icke kommer någon hane av «sämre» ras och befruktar hennes barn!

Hemmet i Norden är mycket besjunget. Hemmen i södern äro mindre kvava. Det är en klimatfråga. Det nordiska hemmet med innanfönster, som fördärva luften, kakelugnar (den husliga härden![13 - den husliga härden – домашний очаг]), den långa vintern och hösten och våren, som pina människor ihop, gör i mina ögon det hemmet oskönt. Man ser det icke i sin egen familj, men man ser det i andras. Först far och mor hopkedjade med livstidsbojor. Om den ena har en tanke som den andra icke delar, så lär han sig på femton år att tiga, det vill säga hyckla. Så de långa sönerna. Hemma moral, och ute omoral. Ljuga för föräldrarne eller åtminstone förtiga. Sins emellan, sedan de slutat slåss, fortsätta de att gräla och kivas, ty det ligger i människans natur. Och så känna de föräldrarnes tysta önskan att snart se dem på en plats i livet, det vill säga att få köra ut dem! Så uppfostran. Fadrens och modrens eviga uppmärksamhet för att upptäcka deras fel. Sina fel håller man på, och man skall slutligen känna agg mot dem som bara granska och spionera en. Så kommer barnets tysta motkritik på föräldrarne, och så förlorar barnet aktningen för föräldrarne. Det är en kedja av hyckleri, och hemmet är oskönt, utom i romaner. Så komma barnen ut i livet, och känna sig så gränslöst lyckliga, att de i bästa fall bara gå hem om söndagarne och äta middag. Nu sitta föräldrarne ensamma, och våga icke ha någon mening inför varandra, av fruktan att störa husfriden, och husfriden är näst barnen familjens grundval. För dess bibehållande[14 - bibehållande – зд.: псевдосохранение] böjer sig den starkaste vilja, eller åtminstone lär han sig hyckla undergivenhet. Detta är nu en skematisk överdriven skildring, men, huru lyckligt ett äktenskap än är, vilar dock alltid något kuvat, något dolt hyckleri därunder, och på botten ligger ett ömsesidigt slaveritillstånd. Men det är väl en ofullkomlighet som vidlåder det för långa moderskapet, vilket återigen fordras av kulturen.

Att lyckliga äktenskap givas, det är ett sällsynt sammanträffande av en hel mängd gynnsamma omständigheter, såsom överensstämmelse i lynnet, smak, fel. Och där båda parterna hava på en gång fattats av tycke för[15 - fattas av tycke av: fatta tycke för – почувствовать симпатию к] varandra, där finnas de största garantier för lycka, ty kärleken är en naturmakt, som överlever individens resonemang, övergår i kraft hans vilja och trotsar vilka stormar som helst, vilka griller som helst. Det är i sådana fall kärleken får, oaktat sin skenbart egoistiska tendens, då det synes mest röra de båda parterna och icke barnen, något stort och berättigat i sig, och den skulle oftare få frihet att verka om könen fingo friare umgås, ty nu är det mannen som har initiativet och flickan sitter och väntar att han skall komma, den rätte, men när den rätte icke kommer, så tar hon den första bäste.

Att emellertid nu, under nuvarande förhållanden, rycka ut kvinnofrågan ur sitt sammanhang är omöjligt och skadligt. Kvinnans begär efter frigörelse är samma sak som mannens oroliga begär efter frigörelse. Låtom oss därför emancipera männen från sina fördomar, så skola nog kvinnorna bli frigjorda. Men vi skola arbeta på det målet tillsammans som vänner och icke som fiender. Vad kvinnan av framtiden, en närmare eller fjärmare, har ovillkorlig rätt att fordra, det vill jag nu, för att fria mig från misstanken om reaktionära meningar, framlägga under denna rubrik:

KVINNANS RÄTTIGHETER

som enligt naturen henne tillkomma, men genom den förvända samhällsordningen (icke genom männens tyranni) blev henne berövade

1:0. Rätt till lika uppfostran med mannen. Härmed är icke meningen, jag kan icke nog ofta upprepa det, att kvinnan nu skall inbilla sig det hon höjes till mannen, genom att lära sig alla de onyttigheter denne nu får stoppa i sig. Framtiden, som skall avskaffa skillnad mellan folk- och elementarskolor, studentexamen och alla andra examina, skall en gång känna sig skyldig att införa en enda gemensam borgerlig examen, vilken skall ersätta konfirmationen. Denna examen skall vara en och samma för man och kvinna, och endast omfatta en fullständig kännedom om konsten att läsa, skriva och räkna samt kunskap om födelselandets lagstiftning, om medborgerliga rättigheter och skyldigheter, samt ett levande språk. Den som sedan vill lära sig vad Cicero ansåg om Lucius Sulla och vad Moses hade för avsikter med Israels barn, den må göra det, om han nämligen får tid med sådan lyx, då framtiden kommer att fordra av varje medborgare, att han arbetar med sin kropp för sitt uppehälle, såsom naturen bestämt det.

2:0. Skolorna skola vara gemensamma för gossar och flickor, så att de båda könen tidigt lära känna varandra, och icke som nu, att gossarne gå och inbilla sig att flickorna äro änglar, och flickorna tro att gossarne äro riddare. Härigenom undvikas även alla dessa fantasiens och brådmogenhetens stumma synder, vilka hava sin grund i könens isolering.

3:0. Flickan skall äga samma frihet att «gå lös» och välja sällskap var hon vill.

4:0. Fullständig likställighet mellan könen skall avlysa det vedervärdiga hyckleri, som kallas galanteri, eller artighet mot damerna. En flicka skall sålunda icke fordra att en gosse stiger upp och lämnar sin plats, ty det är slavens underdånighetstecken, och en bror skall icke vänjas vid att systrarne bädda upp hans säng eller sy i hans skjortknappar; sådant skall han göra själv.

5:0. Kvinnan skall hava rösträtt. När i framtiden hennes konfirmation består i ett förhör i det samhälles lagstiftning hon lever i, och då samhället varje år, liksom bolagen nu, blir skyldigt lämna en årsberättelse till varje medborgare, skall kvinnan lika gott som mannen kunna döma om åt vilken person eller sak hon ger sin röst.

6:0. Kvinnan skall vara valbar till alla sysslor, vilket icke blir svårare under en självstyrelse, än nu, då hon inkonsekvent nog kan bli regent. Självstyrelsen blir icke yrkesstyrelse, utan sådan som nu kommunalstyrelsen är, ett förtroendeuppdrag att utföras på lediga stunder. Finnes någon klokare och bättre ägnad till styrelse än en gammal moder, vilken i moderskapet och hushållet lärt både regera och förvalta? (Våra förfäder hade en sådan vördnad för gamla kvinnors förstånd att de tillskrevo dem ett övernaturligt vetande.)

7:0. Genom detta skola sederna förmildras och lagarne även, ty ingen har lärt sig överseende så som en mor, ingen har lärt sig huru tålig, huru litet fordrande man får vara med de felfulla människobarnen.

8:0. Kvinnan skall vara befriad från krigstjänst. Den som anser detta vara en orättvisa, må taga i betraktande att naturen av henne utkräver vederlag i det tunga moderskapet. För övrigt blir det i framtiden icke något ärofullt att göra gendarmtjänst. Det blir en plikt bara.

9:0. Som framtidens samhälle kommer att genom en rättvis fördelning av naturens gemensamma rikedomar, tillförsäkra alla som födas uppehälle och undervisning, blir äktenskapet såsom en garanti för dessa fördelar onödigt. Man och hustru avsluta ett kontrakt, muntligt eller skriftligt, om ett förbund, på huru lång tid de vilja, som de utan lag eller evangelium äga rätt upplösa när de behaga; att härigenom icke kan förekomma sådant som att två hanar vilja äga samma hona, det är givet, men striden skall icke bli så grym, och honan blir den som avgör valet, vilket nu ej är fallet, ty ingen skall behöva gifta sig för pengar eller rang, när dylikt ej mer finnes till. Urvalet blir härigenom naturligt och rasen skall därigenom förbättras.

Detta om framtidens kvinna och äktenskap. Vad som under nuvarande förhållanden kan göras för äktenskapets rimliga förbättrande det är:

1:0. Att umgänget mellan gossar och flickor blir friare.

2:0. Att uppfostran för gossarne förenklas, så att den med rättvisa kan även för flickorna förenklas.

3:0. Att flickan slipper (liksom gossen) läsa så mycket om det förflutna, men tvingas taga kännedom om det nuvarande samhällsskicket, så att hon

4:0. Kan med allra snaraste få rösträtt.

5:0. Det falska galanteriet upphör av sig själv och man och kvinna umgås såsom männen nu. Icke så att männen hålla ensamma banketter, som sluta med en skål för kvinnan, vilken sitter hemma och äter gröt och mjölk.

6:0. Civiläktenskap införes, varigenom skilsmässan underlättas. Icke därför att det är troligt man skall skiljas oftare än förr; lättheten att få bli skilda skall göra att bandet kännes mindre hårt och att mannen tas ur den föreställningen att han äger kvinnan. Barnen skola nog fortfarande hålla ihop makarne, såvida icke svårare fall inträffa.

Det vidriga lagbudet om varning av prästerskap eller obligatorisk «rymning» skulle sålunda utgå.

7:0. Lagparagraferna om mannens målsmanskap upphäves.

8:0. Kvinnan blir myndig vid 18 år, utan alla inskränkningar.

9:0. Äktenskapsförordet och Boskillnaden bli obligatoriska.

10:0. Kvinnan äge rätt (efter uppfostrans likgörande med mannens) att besätta alla platser, och öva vad sysselsättning hon vill. (Men att nu insläppa ett par millioner kvinnor i arbetsmarknaden skulle göra konkurrensen blodig. Här måste man kanske nedlåta sig, under nuvarande förhållanden, till en inkonsekvens, såvida icke möjligen ett överlopp av arbetskrafter skulle pressa fram det nya samhällskicket.)

11:0. Mannen vare skyldig vid äktenskaps ingående underhålla en livförsäkring, så att han vid dödstillfälle ej lämnar hustru och barn i nöd, i synnerhet vare detta en skyldighet, då han dragit kvinnan från en inbringande syssla.

12:0. Kvinnan bibehåller sitt namn, och äger icke antaga mannens titel i femininum, ty titeln är under nuvarande förhållanden en egendom, ofta ganska dyrt förvärvad, och av pengars värde. Likställigheten fordrar detta. Och därigenom skall mången kvinna undgå frestelsen att köpa en titel för sina pengar. Gossar uppkallas efter fadren och flickor efter modren.

13:0. Skillnad i säng och säte från början bör bli hävd. Ty, något så mot «sedligheten» stötande som gemensam sängkammare och säng, straffar sig själv, och ger anledning till förhållandets grummel, äckel, leda och än värre saker. Kvinnan skulle därigenom få en friare ställning och behålla äganderätten till sin kropp.

14:0. Hustrun skall, i händelse hon är blott sin mans hustru och barnens mor, utan att äga en självständig syssla, ha ett apanage till kläder och nöjen. Hon skall icke ha lön, icke ha kläder i form av en present, för vilken hon skall tacka. Men hon skall då också ha rättighet att betala sina nöjen själv, även i mannens sällskap, och slippa att bli bjuden.

15:0. Förvärvar kvinna något genom syssla under äktenskapet, och icke sköter huset, vare hon skyldig av det förvärvade lämna till huset lika mycket som mannen. Arbetar hon även för huset, behålle hon sitt, ty hennes arbete inomhus skall därigenom komma att anses såsom tillskott och icke som nu, såsom en slavtjänst.

Interview

Förf. Har herrn nu fått klart för sig vad jag menar?

Interv. Jo alldeles tillräckligt!

Förf. Inga missförstånd alltså? Det är gott!

Interv. Herrn har vågat angripa Ibsen; det är farligt gjort!

Förf. Den som angripit Carl XII, herre, den fruktar varken fan eller trollen! Sju resor har jag fallit och stått upp igen; tål väl falla en gång till! För övrigt har jag bara angripit Ett Dockhem såsom codex! Jag tycker inte om codexar! Slår man fast en codex, så sitter han där i minst tjugofem år och så kommer man inte ur fläcken[16 - kommer man inte ur fläcken – не сдвигается с места]! Vad Ibsen beträffar, så har hans exempel visat farorna av skönlitteraturen. Han skrev Brand mot kristendomen, och läsarne gjorde en kristendomscodex av den! Det var ju skönt! Han skrev Gengangere mot osedligheten, och de sedliga gjorde den till en osedlighetscodex. Han skrev Folkefienden mot samhället och samhällets värsta fiender’kastade sten efter honom. Så där är det att vara Moses på berget och tala tungomål med ett blått skynke över huvudet. Han skrev om sin ungdoms sorger och bitterhet i Kongs-Emnerne, och en filosofie kandidat i Hälsingfors skriver en akademisk avhandling om den och bevisar att den var ett rent historiskt drama. Om kandidaten gått mera rationellt till väga[17 - gå… till väga – действовать] skulle han skrivit till Ibsen och frågat honom om det förhöll sig så; då skulle han, såvida Moses hade svarat honom, fått reda på saken. Ibsen tog av skynket en gång och talade mänskligt tungomål. Det var som vi minnas efter Gengangere. Då desavouerade han sig själv! Kanske han vill bli missförstådd. Gott, då har jag förstått Dockhemmet bäst av alla. Men lämnom detta. Är det något annat herrn har missförstått?

Interv. Jo, herrn är socialist!

Förf. Javisst! Som alla upplysta människor nu för tiden. Har jag inte lov till det?

Interv. Jag undrar det?

Förf. Undrar ni? Grundlagen vill ingens samvete tvinga eller tvinga låta! Sålunda har jag rätt till det! Men om herrn kallar mig anarkist, så ljuger herrn. Är det något vidare?

Interv. Jo, herrn har skrivit själv en pjäs om kvinnan, som jag inte förstår!

Förf. Det kan vara mitt fel, men det kan vara hernns. Ni menar Herr. Bengts hustru! Jo, kära herrn, det är 1:0 ett angrepp på kvinnans romantiska uppfostran. Klostret, det är pensionen! Riddaren, det är han; alla äro riddare för våra unga flickor. Så komma de i Iivets verkligheter, då får hon se att han är en bonde. Han tror hon är en fjolla, men verkligheten utvecklar henne till en kvinna, vilket pensionen icke kunde göra. 2:0 är det en apologi för kärleken såsom naturkraft, vilken överlever alla griller och kuvar den fria viljan. 3:0 är det ett uppskattande av kvinnans kärlek såsom varande av högre art (med tillsats av modrens kärlek) än mannens. 4:0 är det ett försvarstal för kvinnans rätt att få äga sig själv. 5:0 är det en teaterpjäs, och det är synd. Men det fick sitt straff. En romantisk dogg, som hade för låg panna, bet mig i benet och ville bevisa mig att jag var romantikus, just då jag angrep och förlöjligade romantiken och det var rätt åt mig, för man kan låta bli att skriva teaterpjäser när man vill tala allvarsamt. Kom ihåg att alla teaterpjäser annonseras under «Offentliga nöjen».

Interv. Men herrn angriper ju på ett oförklarligt sätt kvinnofrågans försvarare och själv är herrn ju radikal!