скачать книгу бесплатно
Och de stannade.
När han kom hem klockan tolv, sov hustrun. Salen, hans fina sal, var nerrökt och luktade snusk, bordduken, som var ren i går, var fläckig, ett sönderslaget glas låg på golvet, ölskvättar stodo och stinkte i glasen. Smöret var hopkrafsat i en liten hög; allt mjukt bröd var uppätet och på en assiett låg en skiva fet pressylta (de djävlarne hade ätit upp den magra!), en torkad tungskiva som skuren ur en guttaperkaboll, och två ansjovisar med huven på och märken efter gaffeln. Hustrun vaknade.
– Har du något att äta, min gubbe lilla, hördes ifrån bolstrarne.
– Ja, bevars, han var inte så noga. Han gick ut i köket efter öl själv.
Och så gick han i säng. Frun ville han skulle prata med henne, men han somnade ögonblickligen.
Dagen därpå kom svärmor på middagsvisit. När Adolf kom hem, luktade salen portvin. På eftermiddagen kom svärfar. Adolf hade lektion igen och gubben gick snart, arg, ty nog kunde man ta sig ledigt en gång, när man var nygift. Men bröderna och systrarna höllo i. Alltid var det någon ledig, och turade. Alltid stod det punsch på bordet och låg det cigarraska på mattorna.
En dag vågade Adolf en liten försiktig anmärkning om den myckna punschen, som han aldrig fick smaka.
Huj då! Det skulle ingen av hennes släkt sätta sin fot i hans hus mera. Hon visste nog att det var hans alltsammans och det skulle de andra också få veta.
– Nej, min lilla vän, det var bara frågan om, att det drickes punsch var dag, var dag, min ängel.
– Det var då inte sant, för i går dracks ingen.
– Visserligen, men när det icke dracks en dag av trettio, så kunde man ju bildligt säga att det dracks var dag.
Hon förstod inte bilder. Hade inte fått så fin uppfostran, att hon förstod bilder, men pikar förstod hon! Å aldrig hade hon trott, att det var så att vara gift. Mannen var ju aldrig hemma, och när han var hemma sov han eller grälade han. Och så lät han henne förstå att det var hans alltsammans.
Olyckligtvis hade långa Carl samma dag erhållit refus[46 - hade… erhållit refus – получил отказ] på ett låneförsök, och en ganska knapphändig sådan, utan alla ursäkter. Ryktet därom spred sig snart jämte punschhistorien, och Adolf befanns vara en snål rackare och en falsk rackare, för så var han aldrig förut när de voro förlovade.
Adolf var icke närvarande och fick försvara sig med, att han hade råd då, när han var ensam, men att han icke, enligt en enkel addition, hade råd nu när han var två, men det var så gott det, ty då hade man tagit det som en förebråelse, att han skulle liksom vara tvungen att föda urmakarns dotter.
Följden blev, att Adolf själv satte fram punschen, när gräshopporna kommo, och då hade han ju ingenting att tala på hushållspengarne, när han själv vräkte på det viset.
En natt kom Adolf hem trött och hungrig som vanligt. Osten låg som en urkarvad kålrot, en tom assiett visade spår efter små biffstekar, en annan efter leverkorv. Den feta pressyltan var kvar jämte några äggskal och smör.
Han var mycket hungrig och nervös och skulle blivit ond om han orkat, men han tog den bedrövliga utvägen att vara humoristisk. Hon låg i sängen därinne och var beredd på slag.
– Hör du, min vän, sade han, är det ingen av alla dina bröder, som tycker om fet pressylta?
Det var i ordet alla gadden låg.
– Tycker du, att jag har så många bröder då?
– Åja! Du har mer bröder än jag har smör.
– Fanns det intet smör? Ja, hon hade verkligen inte sett det och var ledsen, men ge sig, det ville hon inte. Därför sade hon:
– Jag är inte din piga!
– Det hade han aldrig trott, ty vore hon det, skulle hon fått se på annat.
– Vad för annat?
– Ah, det var detsamma!
– Vad för annat? Han ville slå henne, kanske?
– Ja, om hon vore hans piga!
– Å det var förfärligt, han ville slå henne…
– Ja, om hon vore hans piga, men icke nu!
– Han ville alltså slå henne ändå?
– Ja, om hon vore hans piga, men nu var hon icke det, alltså ville han icke slå henne!
– Det var rådligast det! Hon hade gift sig för att vara hans hustru och icke hans piga! Om det var något i olag, så kunde han vända sig till pigan och inte gräla på henne. Hon hade lämnat sitt goda hem för att kasta sig i armarne på en sådan där karl!
Vid ordet «goda hem» var herr Adolf nog oförståndig att hosta!
– Vad det icke ett gott hem? Hade han något att anmärka på det? Var det inte fint nog o. s. v.
Sådant där blev nu vanligt om kvällarne.
Så kom barnet. Frun kunde icke vara ensam med barnet. Malla måste flytta hem på en tid. Malla kom hem och slog sig ner i salen först. Herr Adolf tyckte sig ha ingått en polygami, ty Mallas underkjolar lågo ofta i sängkammaren på hans byxor. Och vid bordet var det Malla som serverade. Sängkammaren blev barnkammare, och för att få ha salen i fred måste herr Adolf utrymma sitt rum.
Han kunde naturligtvis inte hålla «svinslakt» mera i hemmet, utan fick gå omkring i husen och ringa på främmande dörrar, höra ursäkter, att lilla Fredrik var sjuk eller i skolan, hänga på krogen, medan han väntade ut en ny lektion, när det var för långt att gå hem.
Han kom sällan hem mer.
Om kvällarne satt han på Operakällaren med kamrater och talade om musik och sådant som intresserade honom. Ovett fick han ändå, när han kom hem, så att inte var det värt att brådska med hemkomsten.
Det var ett helvete att vara hemma, det var allt vad han visste, och någon hustru ansåg han sig inte ha; hade aldrig haft; trodde en gång han skulle få. Men barn fick han.
Vari felet låg, det kunde han aldrig komma på. Hustrun sade jämt, att det kom sig av att han aldrig var hemma, och han svarade, att hans sysselsättning nödgade honom till det. Och de hade nog rätt båda två. Men han kunde ju icke välja någon annan sysselsättning! Nej, det var ju omöjligt! Man kunde ju icke spela teater om dagarne, då alla människor arbetade vid dagsljus.
Han erkände villigt, att hustrun icke kunde vara glad åt att vara gift med en man, som bara kom hem om nätterna som till en annan kona (och knappt det); det var nu en gång så, och livet knäcker icke alla nötter som vuxit på kulturens hasselbuskar; man fick finna sig i det som så mycket annat. Hon hade gift sig för att bli gift, och det hade han med, kunde han neka det? Därför hade de det som de hade’t. Det kunde ingen människa hjälpa! Det kunde inte fan hjälpa – under nuvarande förhållanden!
Måste
På slaget halv nio om vinterkvällen står han i dörren till källarens glasveranda. Under det han med matematisk noggrannhet drar av sig kastorhandskarna, tittar han över de immiga glasögonen först till höger, sedan till vänster, om han skall se några bekanta. Därpå hänger han upp överrocken på sin krok, den till høger om kaminen. Kyparen Gustav, magisterns forne elev har, utan att avvakta order, gått och sopat smulorna av hans bord, rört om i senapsburken, krattat i saltkaret och vänt ut och in på servetten. Därpå går han utan vidare tillsägelse efter en flaska Medhamra, slår upp en halv öl av Föreningens, lämnar magistern liksom för syns skull[47 - för syns skull – для приличия, для вида] matsedeln, och säger mera som en tom formalitet än som en fråga: Kräftor.
– Hon kräftor? säger magistern.
– Stora honkräftor, säger Gustav och går ut till köksluckan och ropar: Stora honkräftor, åt magistern, och mycket dill!
Därpå går han efter en uppsättning smör och ost, skär två skivor ankarstock och ställer fram på magisterns bord. Denne har i verandan gjort en razzia efter aftontidningarne, men bara fått Posttidningen. Till ersättning tar han Dagbladet, som han icke hann med i middags; och så sätter han sig på Dagbladet, bryter ut och in på Posttidningen och lägger den till vänster om sig på brödkorgen. Så stryker han med kniven några geometriska smörfigurer på ankarstocken, skär en rektangel av schweizerosten, slår i supen till tre fjärdedelar och för den i höjd med munnen; där gör han en paus, som om han tvekade inför ett medikament, kastar huvudet baklänges och säger huh! Så har han gjort i tolv år och så kommer han att göra till döddar.
