скачать книгу бесплатно
Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. Frun blir litet häpen, men det är så roligt.
– Kära Ludvig lilla, och hon lägger sin darrande lilla hand på hans överarm, ha vi råd med detta! Hon säger lyckligtvis vi!
– Bah! En gång är ingen gång! Sen få vi äta sill och potatis!
– Äter du sill och potatis?
– Tror ja’det!
– Ja, när du har varit ute och rumlat och får en Chateaubriand ovanpå!
– Hon skulle inte prata! Nej, skål! Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor!
– Nej, men är du alldeles förryckt, Ludvig! Kronärtskockor den här årstiden! Vad skulle inte de kosta!
– Kosta? Äro de inte goda? Nå! Det är ju huvudsaken. Och så vin! Mera vin! Tycker du inte livet är skönt! Å! Det är härligt, härligt!
Klockan sex eftermiddagen stod en Westerlingare, en kalesch, utanför porten. Frun höll på att bli ond. Men vad det var skönt att så där halvligga bredvid varandra på baksätet och sakta gunga fram ut åt Djurgården. Det var alldeles som att ligga i samma säng, viskade Ludvig, och fick ett slag av parasollen på fingrarna. Och bekanta som stodo vid vägkanten och hälsade, och kamrater som viftade med handen, som om de sade: haha din filur, du har fått pengar! Och vad människorna där nere voro små, och hur jämn var icke vägen, hur lätt färden på fjädrar och resårer. Så skulle det alltid vara!
Det räckte en hel månad! Baler, visiter, middagar, supéer, teatrar. Men dessemellan voro de hemma. Där var ändock bäst! Hur härligt att efter en supé ta sin hustru från pappa och mamma, mitt för näsan på dem ta henne och sätta henne in i täckvagnen, smälla igen dörren, nicka åt föräldrarne och säga: nu fara vi hem till oss! Och där göra vi vad vi behaga. Och så hemkomna ta fram en liten nattsexa och sitta och prata till framåt morgon!
Och hemma var Ludvig alltid förståndig! I princip! En dag skulle frun pröva honom med skivlax och stuvad potatis och havresoppa. A vad det smakade gott! Han var led på den välsignade matsedeln. Nästa fredag då det skulle bli salt lax igen kom Ludvig hem med två ripor! Han stannade i dörren och skrek:
– Kan du tänka dig Lisen, kan du tänka dig något så oerhört?
– Nej, vad då?
– Ja, du kan inte tro det när jag säger dig, att jag har köpt, själv köpt på Munkbron ett par ripor för, gissa?
Frun såg mera ledsen än gissig ut.
– Tänk du, en krona paret!
Frun hade köpt ripor en gång för 80 öre paret, men, tillade hon försonande, för att inte alldeles dekontenansera sin man, det var mycket snö den vintern!
– Ja, men du erkänner i alla fall att det är billigt!
Vad ville hon inte erkänna för att se honom glad. Men om kvällen skulle de ha gröt, på prov. Men sedan Ludvig ätit en ripa, var han så ledsen, att han inte orkade så mycket gröt som han velat, för att visa henne att han verkligen ville äta gröt. Och gröt åt han gärna, men mjölk hade han så svårt för, sedan han hade frossan[39 - hade frossan – объелся]. Han kunde omöjligt förtära mjölk, men gröt skulle han äta var kväll, vareviga kväll, bara hon inte var ledsen på honom. Och så blev det aldrig gröt mer!
Efter sex veckors förlopp blev frun sjuk. Hon fick huvudvärk och kräkningar. Det var bara en liten förkylning. Men kräkningarne fortfor. Hm! Kunde hon ha ätit något giftigt. Var inte kopparn nyförtent. Läkaren skickades efter. Han log och sa, att det var som det skulle vara. Vad var det som skulle vara? Något tokigt? Prata! Det var inte möjligt. Hur skulle det kunna vara möjligt? Nej, det var tapeterna i sängkammaren, tro mig, så säkert är det inte arsenik i dem! Skicka till apoteket bara, genast, och undersök! Arsenikfritt, skrev apotekaren. Det var då märkvärdigt? Inte arsenik i de tapeterna! Frun fortfor att vara sjuk. Han läste i en läkarbok, och så frågade han sin hustru något i örat! Ja, se där ha vi det! Hå! Ett varmt fotbad bara!
Fyra veckor senare förklarade ackuschörskan, att allting var «som det skulle vara!»
– Skulle vara! Ja, det förstås, men det kom så fasligt hastigt!
Nå efter som det var så, så – å, så roligt det skulle bli! Tänk en liten! Hurra! Man skulle bli pappa och mamma! Vad skulle han heta? Ty det måste bli en gosse. Det var klart det!
Men nu tog frun och talade allvarsamt med sin man! Han hade icke haft någon översättning eller något korrektur sedan de blevo gifta. Och bara lönen räckte inte.
– Ja, ja, man hade levat i sus och dus[40 - hade levat i sus och dus – вели разгульную жизнь]. Herre Gud, man var ung bara en gång, men nu skulle det bli annat av.
Dagen därpå gick notarien hem till aktuarien, sin gamle vän, och bad honom gå i borgen[41 - gå i borgen – поручиться] på ett lån. När man står i begrepp att bli far, ser du min kära bror, får man lov att vara betänkt på utgifter!
– Alldeles min tanke, kära bror, svarade aktuarien, och därför har jag inte haft råd att gifta mig, men du är lycklig du, som har råd, du.
Notarien skämdes att insistera. Skulle han ha panna[42 - ha panna – иметь нахальство] att bedja denne ungkarl hjälpa sig med hans barn, denne ungkarl, som icke hade råd att hålla sig med barn själv. Nej, det kunde han ändock inte.
När han kom hem till middagen berättade frun, att två herrar varit och sökt honom.
– Hur såg de ut? Var de unga? Haha, de hade pincenez? Då var det bestämt två löjtnanter, gamla goda vänner från Vaxholm.
– Nej, det var inga löjtnanter, de sågo äldre ut!
– Ha, då visste han; det var gamla Uppsalavänner, troligen docenten P. och adjunkten Q., som ville se efter hur gamle Ludde hade det som gift.
– Nej, de voro icke från Uppsala, de voro från Stockholm!
Flickan inkallades. Hon tyckte de sågo ruskiga ut och hade käppar.
– Käppar! Hm! – Han kunde inte förstå vad det kunde vara för ena! Nå, tids nog fick man veta det, efter som de skulle komma igen. Emellertid hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt!
– Kan du tänka dig jordgubbar för en och femti kannan, den här årstiden!
– Ludvig, Ludvig, vart skall det här ta vägen?
– Det skall gå galant. Har i dag fått lov på en översättning!
– Men du har skulder, Ludvig!
– Bagateller! Bagateller! Vänta bara när jag får mitt stora lån!
– Ditt lån! Det blir ju en ny skuld!
– Ja, men på sådana villkor! Låt oss inte tala om affärer nu! Voro inte jordgubbarne goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa? Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale! Äkta!
Sedan han sovit middag på salssoffan, bad frun att få säga honom ett ord. Men han skulle inte bli ond!
– Ond? Han! Gubevars: Hushållspengar kan jag tro?
– Nåväl, ja! Kryddbodboken var obetald! Slaktarn fordrade, hyrkusken «sprang», det var med ett ord krångligt!
– Inte annat! De skulle få varenda skilling i morgon dag! Så oförskämt, komma och kräva såna där smulor! De skulle få varenda skilling i morgon, och så skulle de förlora en kund! Men nu skulle vi inte tala mer om den saken. Vi skulle gå ut och promenera. Ingen vagn! Vi skulle åka på spårvägen till Djurgården och ruska av oss litet.
Och så åkte vi till Djurgården, och när vi gingo in på Alhambra och togo enskilt rum, så viskade ungherrarne i stora salen. De trodde att vi voro ute på äventyr. Så roligt! Så galet! Men frun tyckte icke riktigt om det! – Och en sådan nota sedan! Tänk om vi varit hemma i stället, vad vi fått för de pengarne!
Månader gå! Tiden nalkas! Det skall vara vagga och små kläder. Och det skall vara så mycket. Herr Ludvig är hela dan i affärer. Men spannmålen har stigit. De hårda tiderna nalkas! Ingen översättning, intet korrektur. Mänskorna ha blivit materialister. De läsa inte böcker mer, utan de köpa mat för sina pengar. Vilken krass prosaisk tid man lever i! Idealen försvinna ur livet och riporna säljas icke under två kronor paret. Hyrkuskarne vilja icke köra notarier gratis till Djurgården, ty de ha hustru och barn de också, och kryddkrämarn vill till och med ha betalt för sina varor. O, vilka realister!
Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.
Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.
– Jag är far!
– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?
– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!
– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!
Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!
Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. – Varför skulle vi ge mindre än de andra. Gav inte kapten hundra?
Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.
Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig.
– Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad.
– Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn?
– Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret!
– Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid. Inga ideal mer!
Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de’ ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade. Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung herre på ett år, och så fick han ju igen henne «skämd». Hon ville nog stanna hos sin man, men hon kunde icke bo på gatan med sitt barn!
Och så fick herr Ludvig stanna kvar och se på huru hans hem skövlades. Men det var ju icke hans, när han ej betalat det. Hu! De två herrarne i pincenezer togo sängarne och sängkläderna; de togo kopparkastruller och bleckkärl; bordservis och kronor och ljusstakar, allt, allt! Och när han stod ensam i de två rummen, o huru tomt, huru eländigt. Om han blott hade haft henne kvar! Men vad skulle hon göra här i de tomma rummen! Nej, då var det bättre som det var. Hon hade det ju bra!
Och så började det grymma livets allvar! Han fick anställning i en morgontidning att läsa korrektur. Vid midnatt skulle han vara på byrån, och klockan tre gå därifrån. Han fick stanna i verket efter som det icke gått till konkurs, men befordran, den var stängd!
Slutligen fick han tillstånd att hälsa på sin hustru och dotter en gång i veckan, men alltid under bevakning. Och han måste alltid om lördagsnatten ligga på en kammare bredvid svärfaderns. På söndagskvällen måste han in till stan igen, ty tidningen skall ut på måndagsmorgonen.
Och när han då tar avsked av hustrun och dottern, som följa honom till grinden, och han viftar åt dem från sista backen, då känner han sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. Och hon då!
Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! Men hans hopp? Intet! Om svärfadern dör, stå hans hustru och barn på bar backe[43 - stå… på bar backe – лишиться всего], och han vågar icke önska livet ur deras enda stöd!
O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser!
O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt!
För att bli gift
Man kunde verkligen med skäl säga att de vräkte henne i armarne på honom. Hon var äldsta syster av fem och hade dessutom tre bröder. Det var trångt hemma i flickornas rum och ett litet slagsmål hos urmakarns var inte ovanligt.
Han spelade altviol i hovkapellet och skrev sig konglig kammarmusikus. Det var ett gott parti! Nå! Han fick syn på flickan någonstans och så stack han näsan inom dörren. De satte honom och henne i en soffa, och så knuffade systrarne henne i ryggen och så sade bröderna «de tu», och far och mor voro artiga, och så hade han henne.
Han kom på besök precis klockan fem varje eftermiddag och måste gå halv sju, för han skulle vara på teatern klockan sju. Det var en grym förlovningstid han hade, men han visste av hörsagor att det var ett helvete att vara förlovad, men det blev nog bättre bara man blev gift. Gubben, som också ville ha litet nöje av en måg, hade en passion för brädspel. Där har jag min man, tänkte han, och nu måste den arme fästmannen spela bräde varje eftermiddag. Flickan satt bredvid eller gick ut ur rummet för de rysliga skrällarnes skull och mågen blev alltid klådd. Gubben tyckte därför mycket om honom, utom när han var tankspridd och tog galet, vilket hände rätt ofta.
Om söndagarne var han till middag hos fästmön. Då fick han tala om teaterhistorier: vad aktören den sade då och aktrisen den då! Och så talade gubben om hur det var i forna dagar när Torsslow och Högqvist levde. Och efter middagen, medan gubben, sov, voro de då ensamma en stund. Men var skulle de få vara för sig själva. Flickorna hade sitt rum besatt, pojkarne togo alla soffor för sig, och gubben tog sängkammaren. De fingo sitta i matsalen på var sin rottingstol och mamma satt och halvsov i gungstolen.
Han var förfärligt trött och sömnig efter middagen, och skulle också ha velat luta sig, men han måste sitta som en pinne på den hårda rottingstolen och försöka hålla sin arm om flickans liv. Och när de kysstes, stod alltid en grinande bror bakom en dörr och härmade dem, eller satt en syster i en vrå och såg sedlig ut.
Och så mycket göra han hade med fribiljetter. Varenda dag fick han ansöka sina två biljetter på kansliet för att det skulle räcka till för familjens teaterbehov och han måste ändå smuggla in pojkar mellan kulisserna ibland. Ja, de voro slutligen så oförställda i sin släktkänsla, att de smugglade in sig själva, och den längsta hade en kväll blivit utkastad, emedan han tagit en dansös på bröstena, som han sett en diplomat göra mellan akterna.
Lördagskvällarne var han oftast ledig, och då gjorde han en utflykt med fästmön åt Djurgården. Naturligtvis skulle mamma vara med, och sällan avlopp det utan två systrar.
– Ta på dig du, och följ med, sade fästmön. Adolf kan väl inte ha något emot att ni promenera.
Hur skulle Adolf kunna det?
Men när maten på Alhambra skulle betalas, då kändes det sexdubbelt så hårt som om de varit ensamma. Och så kunde det hända att mamma blev trött. Då blev det vagn, och då fick Adolf sitta på kuskbocken.
Trevligt för sina pengar att lukta brännvin av åkarn och sitta som en korkskruv för att få fråga Elin om hon frös. Ibland hände det också att bröderna «kommo och hämtade» systrarne ut på Alhambra, alltid hade de lukt på hämtningsstället, och långa Carl bad då alltid svåger «lägga ut» för honom, för han kom inte dit för att bli bjuden. Och så kunde det mycket väl hända att Erik tog svåger avsides och «rev» honom på en femma, en etta eller i sämsta fall på femtio öre.
Som han aldrig fick träffa fästmön på tu man hand[44 - på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз], gick han i brudstol[45 - gick… i brudstol – пошел под венец] med henne utan att veta vem hon var. Han visste bara, att han älskade henne, och det var nog. Men han väntade sig mycket av giftermålet, då han skulle få äga henne ensam.
Och när han kom om söndagen med sin lysningsattest och åt sin sista ungkarlsmiddag på Skomakarkällarn, då låg det så ljust, så glatt för honom, hemmet, ensamheten med henne; få sitta i samma soffa och tala vid henne utan grinande bröder eller elaka systrar. Och när han så for över med ångslupen från Skeppsbron till Nybron, stod januarisolen så röd och gjorde en strålgata i issörjan efter slupen och Djurgårdens granar stodo gröna och defilerade mot den violetta aftonhimmeln som hedersvakter, och aldrig hade det varit sådant ljus i luften och på jorden. Och när han kom hem på sin vindskammare och lade av sina vardagskläder för att ta på fracken och vita halsduken, så lade han bort allt tråkigt, allt styggt, hela ungkarlens vidriga, abnorma liv, med köpta kvinnogunster. Och det fanns inga skuggor på framtiden. Han packade ihop de sista småsakerna med de gamla kläderna i en kappsäck, som skulle föras till hans nya hem, där han skulle sova i natt. Han sade farväl åt den gamla liggsoffan som åt något orent, och han såg ännu spåren av den sista flickans knäppkängor på överdraget. Så tog han avsked av gumman, utan saknad från hans sida, men så mycket mer från hennes. Hon grät och önskade Guds lycka och välsignelse över honom och bad frid över hans nya hem.
På kvällen stod bröllopet hemma hos föräldrarne. När han slutligen efter en skur av oanständigheter från svågrarne, som numera slogo honom i ryggen och kallade honom Ravaillac, efter en tåreflod av modren, som behandlade honom likt en rövare, och efter en tyst uppmaning från henne att vara snäll mot hennes älskade dotter, tog hustrun om livet och förde henne in i vagnen, ville några bröder följa med hem, men han smällde igen vagnsdörren, så att rutorna skallrade och önskade dem åt helvete.
Så voro de äntligen ensamma. Men nu, när hon fick se honom nästan segerglad, blev hon rädd för honom. Så hade hon inte sett honom för.
– Var det underligt det? frågade han. Men hon grät och ville icke ta emot hans smekningar. Han blev ledsen och det var mycket sorgligt när de inträdde i det nya hemmet, där pigan, som åkt på kusk bocken, hade glömt att skaffa strykstickor.
Följande morgon hade han lektion klockan sju. De måste vara förståndiga, ty hans lön var knapp och han ville genast ta igen vad han förlorat under förlovningstiden. Klockan nio kom han hem till frukost. Därpå gick han till repetition. Efter middagen måste han sova en blund, ty han hade lektion hemma klockan fyra. Det där att sova middag tyckte frun var brutalt. Hon satt ensam hemma och väntade, och när han äntligen kom hem skulle han sova. Men han måste, eljest skulle han icke orka lektionen klockan fyra. Han måste. Klockan fyra kom eleven. Och så adjö på en liten stund, min lilla vän!
– Men nog kunde du skicka tillbaka eleven för i dag!
– Omöjligt, man måste vara sträng mot sig själv. Och när eleven kom, satt frun utanför och hörde hur Adolf stampade takten i golvet och hur den rysliga fiolen gnisslade c d e f g a h i evighet.
Men så ringde det på tamburdörren och in störtade bröder tre, och alla fyra systrarne. Och så skratt och ras. Och långa Carl gick strax i skänken och satte fram punschglas och sade någonting oanständigt, och systrarne tittade under ögonen på syster om hon var mycket blå. Och frun måste gå i chiffonjén och ta av hushållspengarne och skicka Lina i vinhandeln.
Adolf som hört glammet, öppnar dörren och nickar ut åt svågrar och svägerskor. Han var så hjärtligt glad, att hans hustru fick någon förströelse, ack, det var han, men han hade icke tid att komma ut till dem.
– Hör du, du är allt grön om näsan, du, sade Erik, som var mycket försigkommen, och Adolf drog sig tillbaka in i sitt rum. C d e f g a h c! O, Gud vad han led av sin lektion i dag. Därute glammades och klingades med glasen, men han fick inte vara med. Slutligen kom hustrun och knackade på hans dörr. Adolf skulle bara komma ut och dricka ett hemkomstglas med gossarne och flickorna! Ja, det kunde han göra! Men så in igen! Klockan fem kom en ny elev.
– Det blir allt roligt det här för dig, Elin, att sitta och höra på svinslakt, sade Malla.
Men då blev Elin stött och sade, att man inte gifte sig för att ha roligt.
– Vad då för, då?
– Det rör dig inte.
Det började bli litet hett emellan systrarne när Adolf kom ut och tog avsked, för han skulle på Operan!
Men han bad dem alla, att de skulle stanna och äta kväll hos syster, så att hon slapp vara ensam. Men de skulle icke vänta på honom.
