скачать книгу бесплатно
Den speciella medelhavsrätt, som kallas bouillabaisse, innehåller ett flertal av de goda och feta fiskar som frodas i detta hav, ål, vitling och andra, och därtill languster och räkor. Den kryddas med lök, lagerbärsblad, nejlika och saffran, och om den är riktigt tillagad, är det en rätt, värdig gudarnas taffel. Från ett sidobord, där en väldig kittel småkokte över en låga, bar hovmästaren fram en gul, bredbukig skål, full av doftande soppa. Han placerade den framför den gamla. Hon serverade sig själv ett par skedblad och avprovade dem med kritisk min.
– Mycket bra, Jean, sade hon, men …
– Är det något fel på soppan, madame?
– Ingenting annat än att den är för litet kryddad, Jean! Vill ni vara vänlig och ge mig bordsstället? Tack! Och vill ni tala om för kocken, vad jag sagt?
– Det skall ske, madame, svarade hovmästaren förkrossad, det lovar jag er.
Han hade satt fram ett bordsställ av gammalt silver. Hon skakade ut salt och peppar över den ångande soppan, smakade och rörde om.
I sitt vänstra öra uppfångade docenten en teaterviskning från Martin Vanloo:
– Samma historia var gång – soppan är för litet kryddad! Och när man så vet, att han har order att inte krydda för mycket …
Hovmästarens ansikte var värdigt en romersk augur, då hon äntligen antydde, att han kunde börja servera. Han öste upp och räckte Trepka den första tallriken. Ovanpå så många förberedelser kände denne en lätt oro för resultatet. Men han hade inte behövt det: bouillabaissen var förträfflig!
Efter fisksoppan serverades endast ost och frukt. Vinerna voro chablis och chambertin – »kejsarens vin», påpekade värdinnan för sin bordsherre. Han smålog en smula förstrött tillbaka. Det hade varit honom omöjligt att avlocka henne mer än ett par fraser i loppet av hela middagen. I samma ögonblick som man börjat äta, var det som om hennes spänstighet försvann. Var det åldern som tog ut sin rätt? Men hon hade utmärkt aptit, och då och då överraskade Trepka henne med en blick, som vittnade om allt annat än trötthet, snarare om oro, för att inte säga misstänksamhet. Blickarna gingo alltid åt samma håll – till unge John med de bruna lockarna. Då måltiden var förbi, gjorde hon en liten huvudböjning och sade:
– Mina ärade gäster från Skandinavien, jag hoppas, att ni ursäktar en gammal kvinna … Jag är en smula trött. Om ni en annan gång skulle ha lust att hedra mig med ett besök, skulle det bereda mig en mycket stor glädje. Ni äro så fulla av kunskaper, av idéer, att jag nästan skäms att göra ett sådant förslag. Men ålderdomen är girig! Ibland samlar den på pengar – jag samlar på gott umgänge! Välkomna åter, mina herrar!
Vid hennes ord hade de tre sonsönerna rest sig som på kommando. Om det var i hopp att få följa gästerna ut i staden, så voro alla sådana förhoppningar dömda att svikas på det grymmaste. Med en glimt av uppflammande energi i ögonen vände den gamla sig till dem och sade:
– Arthur! Jag har ingenting emot att du går ut i staden! John – jag har någonting att tala med dig om! Och jag får be Allan och Martin att vänta, tills jag talat med John. Vi ha också ett par saker att pratas vid om!
En ganska respektingivande gammal dam, fastän hon liknade en elfenbensmadonna och såg ut att kunna blåsas kull av en vindfläkt från ett fönster!
– Men Granny …
– Du hör vad jag säger, Martin!
– All right, Granny, som du vill naturligtvis! (Men Martins ögon sade någonting annat.)
– Hör på, Farmor …
– Allan, du har kommit sent i säng nästan var kväll på sista tiden, säger kammarjungfrun. Och du mår inte bra av att komma sent i säng. Du tar tillräckligt med sömnmedel som det är!
– Det är bra, Farmor!
Lütjens uppfångade en teaterviskning från Martin:
– Haha – och ändå känner hon inte hans finast utstyrda sömnpulver, som är insvept i gråverk!
Medan docenten letade efter sin hatt ute i förhallen, spratt han till vid att höra två viskande stämmor från trappan till trädgården. I den ena stämman igenkände han utan svårighet Arthur Vanloos röst. Den andra var en hes målbrottsröst. Den måste tillhöra unge John.
– Nog! morrade den första rösten. Vi skola tala vidare om den saken!
– Det är precis, vad jag fordrar! svarade den andra, gällare.
När docenten steg ut på trappan, fanns emellertid endast Arthur kvar. Han hade kastat huvudet tillbaka och stirrade upp mot natthimlens härskara av stjärnor. Då han varseblev Lütjens, skrattade han – ett torrt, gnäggande skratt.
– Ni finner mig stirra på stjärnorna, sade han, och tror förmodligen, att jag gör samma reflexioner som Napoleon, om vilken det har pratats så mycket strunt i kväll: »jag ser lagbundna rörelser, alltså anar jag en lagstiftare!» Men jag ser bara vad en annan berömd man har kallat droppar av eld och droppar av smuts, som kretsa kring varandra, och där man håller på att äta upp varandra! Lagar! En lagstiftare! Det kommer inte att finnas förnuftiga lagar, innan människan har gjort sig fri från alla fördomar och stiftat lagar för sig själv!
– Och vad är skillnaden på människornas lagar och deras fördomar? förhörde docenten sig stillsamt.
Ebb och Trepka hade kommit ut på trappan, och alla fyra började vandra nedför allén som förde mot staden. Runtomkring dem steg det en orkester av spruckna toner. Det var cisternernas grodor, som ropade sin kärlek till varandra över distanser av vatten och skiljande cement.
– En lag är förnuftig, en fördom oförnuftig, svarade Vanloo.
– Och hur vet man, om en lag verkligen är förnuftig? envisades docenten. Beror det på hur radikal lagstiftaren är? I så fall borde ju de lagar, som den radikala franska republiken stiftar vara ytterst förnuftiga. Men enligt vad jag trott mig förstå, gör ni, vad ni kan för att kullkasta dem – med hjälp av er unge släkting John!
De voro framme vid stadens utkant. De första kaféerna och butikerna började redan. Arthur Vanloos ögon glimmade nästan demoniskt i nattljuset.
– Man måste ha ungdomen med sig, om man vill ha framtiden för sig! svarade han. Låten barnen komma till mig, som det heter!
– Det finns två som fällt det yttrandet, sade docenten. Den andre var Molok.
Den unge mannen med höknäsan stirrade ett ögonblick på honom med ett mångtydigt uttryck i blicken. Därpå svängde han utan ett ord till farväl runt på klacken, öppnade dörren till ett litet kafé och steg in. Genom den upplysta fönsterrutan såg de tre skandinaverna honom servera sig själv vid en disk. Vad? En bakelse, som han lade över på en tallrik – nej, två, tre bakelser, alla av samma slag. Med dem som sällskap försvann han ur synhåll in i ett hörn.
Medlemmarna av den första skandinaviska kriminalklubben stirrade på varandra med en häpnad, som de varken kunde eller sökte dölja.
– Bakelser! sade Trepka. Hade han inte fått nog med mat hemma?
– Bakelser! sade Kristian Ebb. Var det för att hindra de tre andra från att äta bakelser, som farmodern höll dem hemma?
– Vore det inte på tiden, att vi själva komme hem? frågade docenten.
Detta förslag godtogs så småningom, trots protester från skalden Ebb. När begreppet Arthur Vanloo nästa gång lyfte sig över deras tankars horisont, var det under helt nya aspekter.
Klockan var knappt nio på morgonen, då Geneviève ryckte upp dörren till skalden Ebbs sovrum och meddelade, att något mycket sorgligt inträffat i den villa, där han varit gäst kvällen förut. Mr Arthur Vanloo hade oförmodat avlidit under natten.
FJÄRDE KAPITLET. Kriminalklubbens andra sammanträde
I
– Vad säger ni, Geneviève? ropade skalden Ebb och satte sig upp i sängen med den blonda hårluggen på ända. Är Arthur Vanloo död? Hur vet ni det? Och hur har det gått till?
Genevièves norska dialekt då hon besvarade dessa frågor var så överväldigande, att Ebb först hade svårt att förstå, vad hon sade. Men då innehållet i hennes berättelse äntligen gått upp för honom, varade det inte många sekunder, innan han stod under duschen i badrummet.
Mentones palmomsusade saluhall ligger vid stranden av Medelhavet, på gränsen mellan den gamla och den nya stadsdelen. Dit samlas i morgonens tidigaste timmar de medborgare som handla med kött, fisk, frukt och andra livsmedel, och dit strömma så småningom stadens husfäder och husmödrar för att göra inköp under mycket och energiskt prutande. Och där var det Geneviève framför ett av salustånden hade råkat den person, från vilken den stora nyheten i första hand emanerade, andra köksan på Villa Longwood. Köksan var alltför överväldigad av det inträffade för att kunna ge en sammanhängande berättelse, men detaljerna kunde hopsummeras så här: herr Arthur Vanloo var i regeln mycket matinal, morgontidig. Om han inte vaknade själv, hade betjänten order att väcka honom senast klockan sju. När Christophe knackade på denna morgon, kom det inte något svar. Han öppnade dörren, men hade till att börja med inte intrycket, att någonting var galet. Det var först när han hade dragit från gardinerna och slagit upp fönsterluckorna, utan att hans herre gav något livstecken från sig, som han började finna saken besynnerlig. Han såg närmare på mannen i sängen, och när han gjort det, tog det honom inte lång tid att komma ned i köket. Hovmästaren ville först slå bort det hela som alster av en sjuklig fantasi, men så småningom lät han övertala sig att gå in på rummet. Och så skedde upptäckten …
Medan Kristian Ebb lät det iskalla vattnet forsa över sig, stirrade han genom fönstret ut på en palm, vars grenar vajade av och an i morgonvinden.
Tjugufyra timmar tidigare hade Arthur Vanloo klistrat upp blodröda plakat på Mentones strandpromenad, full av övertygelsen att han banade vägen för ljusare tider. Tolv timmar tidigare hade han växlat bittra ord med sina två bröder och hånskrattat åt tanken på en lagstiftande makt i världsalltet. Jorden hade vridit sig ett halvt varv kring den matematiska abstraktion som kallas dess axel, tysta stjärnor hade vandrat sin ödesbestämda gång över himlavalvet, gryningen hade färgat uddarna mot Italien opalblå – och när solen gick upp över dessa uddar, var Arthur Vanloo bara ett namn, en skugga och en fabel … Borta voro hans planer på att förbättra denna snurrande värld, borta hans tvister med sina bröder, livets tyngd och hetta hade för alltid följts av dödens svala ro, »der Tod, das ist die kühle Nacht … »
Kristian Ebb stoppade strålen ur duschen, kastade på sig kläderna, krafsade ned två korta brev, ett till Trepka och ett till Lütjens, och gav Genevière order att avlämna dem personligen. Därefter högg han hatt och käpp från stället i tamburen och försvann i ilmarsch längs gatan. En halvtimme senare stod han vid infarten till villa Longwood.
Den garderades inte av någon portvaktstuga, endast av två metallgrindar i empirestil, och dessa stodo öppna, nu liksom kvällen förut, då han, hans kolleger och Arthur Vanloo lämnat huset. Han drev långsamt uppför uppfartsvägen. Parkens otaliga blommor, lyste i sin vårligaste prakt. Hunnen ett stycke upp varseblev han en man, som gick rastlöst av och an i en sidoallé, under det han då och då kastade förstulna blickar upp mot villan. Det var Martin Vanloo. Han hälsade Ebb med uttryck av belåtenhet.
– Hallå, Ebb – förbaskat hyggligt av er att titta hit upp – ni har naturligtvis hört den sorgliga nyheten? Ja, sorglig måste man ju säga, fastän …
– Fastän vad?
– Jag menar, fastän vi ju alla skola den vägen gå. Arthur och jag voro så olika som eld och vatten, men därför är det ju inte givet, att man önskar livet ur varandra. Men så går det:
