скачать книгу бесплатно
– Ni misstar er! I morgon väntar jag besök av två skandinaviska herrar, som jag omedelbart kommer att kasta på porten. Den ene är specialist i Napoleons historia och den andre i de megalitiska folkens begravningsskick!
– Hur kan ni uttala så svåra ord så tidigt på morgonen? sade mr Vanloo beundrande och drog ett djupt drag ur det glas, som Titine satt fram. Jag anar inte, vad megalitiska folk äro för någonting – låter som en elak form av sinnessjukdom. Men gamle Boney känner jag utmärkt till. Ni vet, att vi engelsmän kallade Napoleon så, tills vi hade besegrat honom. Efteråt blevo vi hövliga och kallade honom »general Buonaparte». Hudson Lowe vaktade honom på St. Helena, var mycket noga med att aldrig kalla honom annat. Kom det brev till kejsar Napoleon, returnerade han dem med påskriften »adressaten okänd». Var lugn för att jag hört talas om gamle Boney! Min familj kommer från St. Helena!
Ebb spärrade upp ögonen.
– Verkligen? Bodde den där på hans tid?
– Vi kommo till Europa strax efter hans död!
– Är det därför er villa heter Longwood?
– Förmodligen! Det var min stamfar som byggde den. Begåvad gammal fan! Familjen vansläktas …
– Vansläktas? sade Ebb i den spefulla ton, han vant sig att anlägga mot Martin Vanloo. Vad menar ni? Ni, käre vän, reciterar ju Shakespeare och Swinburne så att man får tårar i ögonen, särskilt fram på nattsidan, ni har en ung släkting som liknar Shelley, och en bror som uppmuntrar musiken, enligt vad jag hört …
Han avbröt sig, men för sent.
– Vad säger ni? frågade Martin Vanloo och satte sig upp i stolen. En bror som uppmuntrar musiken?
Ebb besparades besväret att svara. I detta ögonblick vek madame Delarue runt om hörnet, bländande i sin pälskappa och sina måsvingeformade ögonbryn … Alla blickar följde henne. Martin Vanloo kastade från sig en halvrökt cigarrett.
– Aha, nu förstår jag! Hur kan min gode bror Allan tro, att man kan tillåta sig sådant i Mentone? Det måste sluta med skandal, och jag avskyr skandal! Jag avskyr den på samma vis som jag avskyr dålig vers! Jag fordrar stil – om det gäller poesi, äktenskapsbrott – eller andra brott!
Han teg, och Ebb, som sannerligen inte kände sig kallad att säga något, följde hans exempel. De första ord som yttrades kommo från Martin.
– Jo, familjen vansläktas! Vill ni ha flera exempel, behöver ni bara se tvärsöver gatan!
Hans tonfall var så egendomligt, att Ebb spratt till. Hans ögon voro hopdragna till små springor, ansiktet liknade en mask. Allt det engelska i hans sätt var borta, det fattades bara en solfjäder i hans hand för att han skulle ha liknat en österländsk sultan som håller dom, med bödlarna och tortyrinstrumenten inom räckhåll. Vem var det han i tankarna satt till doms över? Vem om inte de två personer, Ebb sett en stund förut – mannen med de blodröda plakaten och den vackre gossen med klisterburken! De klistrade just upp ett plakat litet längre bort, innan de försvunno längs promenaden.
– Är det möjligt, att ni inte känner min bror Arthur? frågade Martin. Skulle ni aldrig ha suttit i fängelse, Ebb?
– Vem var den nykomne?
– Hahaha – missförstå mig rätt! Jag menar politiskt fängelse! Hade ni gjort det, väl att märka i ett land, som inte regerades demokratiskt, hade ni omgående blivit föremål för min bror Arthurs intresse. Då hade han genast anordnat protestmöten och låtit avfatta resolutioner för att få er frigiven! Om ni var skyldig eller ej, skulle inte ha intresserat honom det ringaste – bara han fick tillfälle att demonstrera mot »reaktionen» och »förbättra världen!» Det är otroligt, vad det finns många världsförbättrare nuförtiden! En sak glömma de flesta av dem, nämligen att förbättra sig själva först!
Ebb teg. Hittills hade han bara känt Martin Vanloo som en gemytlig ung man med sinne för poesi och gott vin. Och plötsligt avslöjade han sig som en man med sociala, eller om man så ville antisociala ståndpunkter och en aktningsvärd fond av hat i bröstet. Ty det fanns intet tvivel om en sak: hans känslor gentemot brodern Arthur liknade påfallande gott, gammaldags hat.
Martin hade fullföljt en privat tankegång.
– Kanske tycker ni, att det är ologiskt av mig att tala på det viset om Arthur, som i alla fall vill något, och inte om Allan, som ingenting vill, utan bara gör allt, vad han har lust till? Men tro inte, att jag föredrar den ene framför den andre! En stupid njutningsmänniska är mig lika antipatisk som en stupid fanatiker. De äro mina bröder! Vad är det för en gammal vidskepelse, att man skall ta särskild hänsyn till vissa personer, bara därför att man råkar ha gemensamma föräldrar med dem? Och ändå tvingas jag att bo under samma tak som de båda, så länge farmor lever! Ni gör er inte ett begrepp om tråkigheten hemma i villan! Och tråkigheten, Ebb, det är alla lasters moder!
– Vem var den unge mannen i er brors sällskap? frågade skalden för att i någon mån byta om samtalsämne.
– Vad? ropade Vanloo med ett nytt tonfall. Kände ni inte igen Shelley från litteraturhistorien? Med andra ord, familjens stolthet, unge John! För resten en bra pojke, fastän han är färdig till sådan hjältedyrkan som att bära klisterburkar åt Arthur under hans korståg mot Mentones husväggar!
I detta ögonblick avbröts deras samtal av en metallklingande fransk stämma inifrån baren:
– Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone ber oss ännu en gång efterlysa ett paket, som kommit bort för ett cykelbud. Paketet innehåller en flaska med nikotin i ren form. Även den minimalaste dosis av detta gift kan vara dödlig! Allo, allo, allo, ici …
Martin slog upp resten av champagnen och smålog – ett besynnerligt leende.
– Ett bortkommet giftpaket! mumlade han. Låt oss hoppas, att det inte hamnar hos de två plakatklistrande medlemmarna av Aktiebolaget Organiserat Hat! Det är inte jag som hittat på detta namn åt den politiska kommunismen – det är en före detta röd skribent vid namn Aldous Huxley. Hallå, klockan är tolv!
Kanonen på det gamla fortet vid Mentones hamninlopp hade just avlossat det skott, som varje dag vid middagstid sänder flockar av förfärade duvor upp i den blå luften. Vanloo vinkade åt fröken Titine.
– Lägg den här flaskan till syndaregistret! bad han. Roligt att råka er, Ebb, men jag måste gå nu. När det gäller måltidstimmarna är farmor sträng som eforerna i Sparta! Apropå – ni måste komma hem till oss en dag i villan. Ni hör från mig – adjö!
Han försvann i ilmarsch längs Promenaden. Fröken Titine började omedelbart underhålla Kristian Ebb:
– Ah, vilken förtjusande man monsieur Martin, inte sant, monsieur le Poète, inte en sådan otäcking som han den andre som gick förbi med plakaten, ja, hur skall det sluta, när en fils de famille gersig att uppvigla folket, skulle man inte tycka att det finns nog med agitatorer? Och ändå blir han millionär, när farmodern sluter sina ögon, det kan väl inte dröja, hon är ju snart sjuttioåtta år, ja, vad äro vi människor, stoft och aska, men att hon vet vad hennes sonsöner ha för sig nere i staden, kan man knappast tro, fastän hon lär vara mycket pigg för sin ålder, ja, vad skulle hon säga om pälskappor och plakat med uppmaning till uppror?
En tanke hade hela tiden ringt i Ebbs huvud. Martin hade inte betalt sin champagne. När han tänkte tillbaka på deras föregående möten, hade de alla förlupit på samma vis – varorna, och de hade inte varit få – hade »skrivits upp».
– Och vad skulle farmodern säga, om hon fick höra talas om Martins champagne ovanpå Allans pälskappor och Arthurs plakat?
Denna tanke fick ett ytterst onådigt mottagande.
– Fy, fy, fy, sade fröken Titine och rynkade ögonbrynen under sitt vita markisinnehår, hur kan ni tala på det viset, monsieur le Poète, unnar ni då inte oss andra stackare rätten att leva, och kan inte den käre stackars Martin behöva någonting ovanpå alla tråkigheter hemma – men har ni hört vad man säger att hans bror Allan tänker göra, nej, jag vill inte säga det!
– Säg det i alla fall, bad Ebb.
– Man säger, att han vill gifta sig med sin älskarinna! viskade fröken Titine med kursivstil.
– Tanken är onekligen hårresande här i landet, medgav Ebb. Men snart blir han ju millionär, enligt vad ni säger, och då kan han ju unna sig alla möjliga extravaganser!
– Och vem har sagt, att han får ärva sin farmor? frågade fröken Titine och kastade triumferande med huvudet. Tänk er för, monsieur le Poète, håll inte hela tiden huvudet i skyarna, där fåglarna sjunga! Den gamla damen innehar familjeförmögenheten, och vad som står i testamentet vet ingen!
– Ni har rätt, sade Kristian Ebb tankfullt, ni har säkert alldeles rätt. Au revoir, vi ses snart igen. Jag sparar priset för en morgontidning hos er. Ni har mycket flera nyheter än l’Eclaireur!
Markisinneprofilen smålog erkännande åt komplimangen. Ebb sneddade över gatan för att studera det plakat, som Arthur Vanloo och hans unge släkting klistrat upp. Efter att ha läst igenom det, rynkade han eftertänksamt pannan. Det var en uppfordran till protestmöte. Protest mot vad? Mot arresteringen av visa demagoger i de franska kolonierna, som ville befria dem »från det kapitalistiska oket», och skänka dem »självstyrelse» …
När han kom hem, väntade sillfrukosten på honom. Dessutom väntade Geneviève för att med bister min och på sin mest smattrande grönlandsdialekt förklara, att det, fanden hakke henne, var sista gången, som hon dagtingade med sitt samvete på detta vis.
ANDRA KAPITLET. Tre herrar på var sin kruttunna
Kristian Ebb stod bakom skrivbordet med armarna i kors. Två besökande hade just släppts in av Geneviève – två herrar, som ännu tycktes halvt förlamade av den fnysande grönländska hälsning, varmed hon mottagit dem i tamburen: – Med hvem har jeg fornø ielsen? Den ene var mycket högväxt, mycket bredaxlad och hade ett stort öppet ansikte med leende bruna ögon under gråsprängt hår. Den andre var kortväxt, trind, och hade den mest perfekta amorinmun i sitt slätrakade ansikte. Det fanns intet tvivel om att de gjorde ett tilltalande intryck.
Kristian Ebb måste anstränga sig för att göra sin stämma kall, då han frågade:
– Herr bankdirektör Trepka från Köpenhamn?
Mannen med amorinmunnen smålog och böjde på huvudet.
– Herr docent Lütjens från Lund?
Mannen med de bruna ögonen bugade sig artigt.
– Det gläder mig att göra er bekantskap, mina herrar – er personliga bekantskap! Hittills ha vi ju endast råkats i tidningsspalterna, och jag kan inte påstå, att jag uppskattade den introduktionen. När jag i går fick två telegram och såg ert namn, herr Lütjens, under det ena …
– Så tänkte ni på Tranefossgraven, sade mannen med de bruna ögonen.
– Så tänkte jag på Tranefossgraven! medgav skalden Ebb med dundrande röst. Tranefossgraven är vårt kanske äldsta och stoltaste nationalmonument, ett ojämförligt minnesmärke över vår forntida storhet. Den ligger på en höjd, varifrån dess fyra väldiga stenblock blicka ut över land och hav. Ni, herr Lütjens, förklarar stenblocken med att citera er egen teori om de megalitiska gravarna, ni säger, att om man byggde sådana dösar av sten, så var det för att sten ansågs skydda de döda mot onda makter på andra sidan …
– Och jag håller fortfarande fast vid denna teori!
– Och om graven placerades på en bergshöjd, så var det, därför att höjder ansågos ha en kraftig antidemonisk verkan …
– En uppfattning, som börjar vinna mer och mer erkännande, ifall jag själv vågar säga det.
– Det är mig likgiltigt! ropade Ebb. Inser ni då inte, vad ni gör? Ni arbetar på att till ingen nytta beröva mänskligheten en del av den smula poesi, som den ännu har kvar. Ty vad betyder en vetenskaplig teori i våra dagar? Finns det någon, som överhuvudtaget blir mer än tjugu år gammal? Men när jag säger detta till er, herr Lütjens, talar jag minst lika mycket till den herre som ni har i ert sällskap, herr Trepka!
Mannen med amorinmunnen nickade.
– Jag förstår det, sade han. Ni har inte glömt vårt lilla gräl i Ugejournalen?
– Vårt lilla gräl? ropade skalden, vars blåa ögon sköto blixtar. Såvitt jag vet, slutade vi med att kalla varandra för ignoranter och jesuiter!
– Det gjorde vi, medgav bankmannen leende. Eller åtminstone kallade ni mig för det!
– I era artiklar, dundrade Ebb, sökte ni bevisa, att Napoleon, det största geni som någonsin levat, i grunden ingenting annat var än en italiensk gangster i stor stil, en Al Capone eller …
– Förlåt mig, avbröt bankdirektören med en leende hövlighet som nästan verkade österländsk. Det har jag aldrig sagt! Vad jag skrev, och som ni tyvärr tycks ha missförstått, käre diktare, var, att jag hade största respekt för Napoleon – eller låt oss säga Bonaparte – intill en viss tid. Den man, som gjorde slut på skräckväldet i Frankrike och förhindrade en fortsatt röd terror av samma slag som vi sett exempel på i vår tid, har jag endast odelad beundran för. Den man, som byggde upp en ny stat ur kaos, har jag ännu mera beundran för. Men när vi kommit över en viss punkt i hans liv, syns det mig, att vi möta en alldeles ny person, en storspekulant i krig, en jobbare i gloire, en …
– Det tycker ni! ropade Ebb. Och i alla fall behöver jag bara säga ett ord för att gendriva era påståenden och få er att slå ned ögonen i skam!
– Och vilket ord skulle det vara? förhörde bankiren sig med samma förbindliga leende kring amorinmunnen.
– Ordet, svarade Kristian Ebb, är Sankt Helena.
Hans röst var så suggestiv, att det var som om en skugga glidit genom rummet. Varken docenten eller penningmatadoren, som dock kommo från diametralt motsatta världar, kunde undgå att känna en liten ilning längs ryggraden. För bådas ögon tecknade sig i en vision en vild klippö. Den lyfte sig tvärbrant ur oceanens svindlande djup, hundratals mil från närmaste kust, stormomsusad, töckensvept, och utsedd att bli en sista hemvist för den störste orosspridare, världen dittills skådat …
Det var bankmannen som bröt tystnaden.
– Ni utkastar vackra ord, käre diktare, och jag vill inte bestrida, att ni gör det verkningsfullt. Men det hindrar inte, att jag håller fast vid min åsikt. Legenden om St. Helena är och förblir en legend. Och en dag hoppas jag kunna spränga den i stycken …
– Ni har inte små förhoppningar! hånade Kristian Ebb.
– Vem var den nykomne?
Helena! Hade Napoleon fått fly till England, såsom han tiggde och bad engelska regeringen efter Waterloo, skulle han i detta ögonblick ha varit glömd av alla andra än militärhistorikerna. Nu voro engelsmännen nog dåraktiga att skicka honom till ön i Atlanten i stället för att låta honom sluta sitt liv som godsägare i Sussex eller Warwickshire. Vad inträffade? Med den taktiska blick som var hans storhet, förstod Napoleon ögonblickligen att utnyttja deras missgrepp till sin fördel. Inom ett par år hade han lyckats skapa fabeln om den fjättrade Prometeus – en fabel som sedan lämnats vidare från släktled till släktled. Ingen har insett vad sanningen är – nämligen att Napoleon, utom att vara världens störste fältherre, var alla tiders teaterregissör! Hade han levat nu, skulle Hollywood betalat honom jättehonorar.
– Det är magnifikt! ropade skalden. Den fjättrade Prometeus hade i livstiden en gam som hackade på hans lever, nämligen Hudson Lowe. Hundra år efter sin död får han en ny, nämligen herr Otto Trepka från Köpenhamn!
– Mina herrar! bad en bevekande röst. Mina herrar!
Skalden Ebb kastade sig med ljungande ögon över docenten.
– Herr Lütjens! Det är inte svårt att förstå, varför ni blandar er i diskussionen! Er kung Gustav IV Adolf förklarade Napoleon vara Vilddjuret i Uppenbarelseboken, och er kung Karl XIV Johan föll honom i ryggen vid Leipzig!
Bankmannen såg på klockan.
– Det är alltid ett framsteg att jämföras med Hudson Lowe i stället för att kallas jesuit och ignorant, sade han. Men strängt taget är det inte någon anledning att resa till Mentone.
Docenten putsade glasögonen.
– De gamla vikingarna brukade avsluta sina måltider med att kasta ben i huvudet på varandra, sade han stillsamt. En solid ryggkota har säkert större beviskraft än ett vetenskapligt argument. Men det var inte för att konstatera det som jag kom till Mentone.
Kristian Ebb stirrade ett par ögonblick från den ene till den andre. Plötsligt klövs luften i rummet av ett skratt dånande som en bergfors.
– Hahaha – jag har naturligtvis burit mig åt som en fähund som vanligt. Ert telegram, herr Lütjens, kom från Rom. Alltså har ni rest från Rom till Mentone för att mottagas av mig på detta sätt!
– Inte precis! Jag var på hemväg från Rom, då jag fick förläggarens brev. Det var det som fick mig att lägga vägen över Mentone.
– Ert telegram, herr Trepka, kom från Paris. Alltså har ni …
– Inte precis! Jag hade ett ärende i Nizza, och fick lust att råka en man, som kallat mig med så många fula namn.
Ett nytt skratt skakade luften i rummet. Två raggiga händer sträcktes fram.
– Nej, här står gamla Norge med skammen! Jag kan bara be er om ursäkt en gång till. Eftersom ni har kommit, förstår jag, att ni ingenting har emot förläggarnas förslag! Själv vill jag inte förneka, att jag tycker om detektivromaner. Om vi skall sitta i kommitté …
Det visade sig, att isen äntligen var bruten. En debatt om de allmänna principerna utspann sig, och freden varade tills man kom in på detaljer. Var och en av medlemmarna i den planerade kommittén hade sin bestämda idol inom detektivlitteraturen, vid vars sida han inte tolererade någon annan. Kristian Ebb höll på lord Peter Wimsey, bankdirektören på inspektör French i Wills Crofts böcker. Docenten Lütjens smålog åt både lorden och inspektören och förklarade, att för honom fanns det endast en utredare av kriminella hemligheter, nämligen Fader Brown …
– Första villkoret för att jag skall kunna läsa en detektivberättelse, är att den har humor! ropade Kristian Ebb.
– Det tycks mig, insköt bankmannen torrt, att första villkoret är att den är sannolik. Om inte detektiven arbetar som en detektiv i verkligheten, kan åtminstone inte jag intressera mig för honom!
Kristian Ebb for upp ur stolen.
– Sannolik! Det är just det rätta ordet i munnen på en person, som försvarar mr French! Kommer ni ihåg, min käre Trepka, en bok som heter Sir Patrick Macgills sista resa? Där gäller det att motbevisa ett alibi. Mr French förhör alla gårdsägare längs en bestämd väg, om de hört någon hund skälla en natt, fyra veckor tidigare. Ingen av dem har gjort det, och därmed är problemet löst. Om man känner vittnesmålets psykologi, behöver man inte spilla ord på hur osannolik en sådan berättelse är.
– Och er lord Peter? ropade Trepka. Kommer ni ihåg berättelsen Onaturlig död? Vad är det som ger lord Peter den avgörande idéen? En ren slump! Nämligen att han råkar en motorcyklist vars motor har stannat, därför att det kommit en luftbubbla in i den. Eftersom hjärtat fungerar som en motor, gissar han därefter, att den mördade fått en injektion av luft i ådrorna!
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
Som på vinken av en regissör vände de två andra medlemmarna av kriminalklubben sig mot docenten Lütjens.
– Får jag fråga, vad har ni att säga? ropade Kristian Ebb. Vad är Fader Brown, om inte …
– Just det! ropade bankdirektören. Vad är han om inte det mest utpräglade exemplet på en detektiv, som gissar sig till allt? Kommer ni ihåg De spanska dublonerna?
Hetsiga ord klövo luften. Men plötsligt tystnade Kristian Ebb, såg framför sig med lysande ögon och sade:
– Hör på, mina vänner! Här sitta vi och tala om fingerade förbrytelser. Och vi veta precis, hur en detektiv i böckerna bär sig åt för att avslöja ett brott. Men säg mig en sak: vad skulle han göra, om det gällde ett brott, som inte ännu hade begåtts?
Bankdirektören plockade fram en fet cigarr ur sitt fodral.
– Får jag fråga, är det ett teoretiskt fall ni uppställer eller ett problem ur verkligheten?
