скачать книгу бесплатно
Kristian Ebb stirrade på skrivbordets bild av Vällevnadens gud.
– Fallet är teoretiskt – tills vidare. Det är reellt, för såvitt som en oantänd mina är reell … Låt oss tänka oss tre bröder, så olika varandra som möjligt. Den ene går helt och hållet upp i politik, den andre lever uteslutande för sina nöjen, vilka ta sig formen av erotik. Den tredje har mig veterligen inga andra intressen än poesi och goda viner, men han avskyr de andra bröderna med en så intensiv avsky, att den närmast får rubriceras som hat. De hålla nämligen på att ställa till skandal, och som god engelsman kan han inte tänka sig något värre. Politikern uppför sig på ett sätt som måste harma även njutningsmänniskan, och denne har invecklat sig i ett förhållande, som säkert chockerar båda hans bröder i lika hög grad. De tre bilda en triangel, som är minst lika rik på dramatiska möjligheter som den berömda triangeln i franska teaterstycken. De hållas bara samman av en sak: de ha inga pengar. Den som har pengarna är deras farmor, en dam på nära åttio år. De bo i hennes hus, och hon regerar huset med järnhand. Men till dess hon sluter sina ögon, få de hålla god min i elakt spel … Vad säger ni, Trepka, finns det sprängstoff eller ej i kombinationen? Och vad skulle er mr French göra, om situationen kom till hans kännedom?
Bankdirektören slog askan av sin cigarr.
– Vad mr French skulle göra? Förmodligen skulle han sätta de tre herrarna under diskret bevakning – om han ansåg det mödan lönt, vilket jag betvivlar! Jag vet, att hälften av alla mord i engelska detektivberättelser begås av nevöer som önska ärva sina tanter och onklar i förtid. Men om detta slags mord äro så vanliga, så har det en enkel förklaring, för vilken jag har er vän lord Peters andliga moder att tacka. Hon säger: det är ingen konst att fundera ut raffinerade metoder att begå ett mord. Men att hitta på ett originellt motiv – det är en konst! Jag tror inte, att er gamla dam svävar i fara för sitt liv!
– Och inte heller någon av hennes sonsöner? frågade Ebb och flyttade blicken från Vällevnadens gud till Buddha.
– Ännu mindre! Ett mord måste då ha en mening! För att det skulle ha någon mening i detta fall, måste mördaren expediera både sina bröder och sin farmor över i evigheten. Och vore det inte bra optimistiskt av honom att hoppas klara tre sådana saker i rad?
– Jag trodde mig ha antytt, sade Ebb, att det finns andra motiv än pengar med i spelet. Jag trodde mig ha klarlagt de tre brödernas känslor för varandra!
Bankmannen drog amorinmunnen till ett småleende.
– Mina bröder och jag, sade han, lågo i luven på varandra från det vi föddes till dess vi blevo vuxna, och jag skulle ljuga, om jag påstod, att vi älska varandra den dag som i dag är. Men vi ha överlevt det. Inte heller har det fallit någon av oss in att taga livet av de andra för att komma åt aktiekapitalet i banken, som vi ärvt efter våra förfäder! Jag har en teori, som ni kan ta för vad den är värd. Jag tror inte, att människorna äro så onda, som man vill göra dem till! Jag tror, att ondskan och det goda här i världen förhålla sig till varandra som köld och värme. Vetenskapen har inte lyckats finna någon gräns för värmegraderna, men den absoluta nollpunkten ligger bara 27 3 grader under noll! Jag tror verkligen på denna parallell – och om jag läser detektivberättelser med nöje, så är det därför att jag betraktar dem som tankeexperiment och ingenting annat. Men låt oss antaga, att situationen rymmer motiv till ett brott! Det räcker ju inte med ett motiv, det fordras möjlighet och medel också!
– Möjlighet till en ond handling finns alltid, om man söker efter den, svarade Ebb.
– Möjlighet till en ond handling finns alltid, utan att man söker efter den! insköt docenten Lütjens milt.
– Det är möjligt, det är möjligt! Bankdirektören gjorde en gest med cigarren, som om han beviljade den siste talaren ett lån mot ovanligt svag säkerhet. Låt gå för att möjligheten finns – hur har ni tänkt er medlet? Jag utgår från att er presumtive mördare inte utan vidare griper en sådan kniv som ni har på er vägg, och sticker ned sitt offer!
– Åtskilliga sådana detaljer ordnas dagligen med en viss framgång här i landet, svarade Kristian Ebb. Man beräknar, att vart tredje mord aldrig blir utrett. Och ibland händer det, att Döden själv tar initiativet! Sedan två dagar efterlyser polisen här i staden ett giftpaket, som kommit bort för ett slarvigt cykelbud. Det innehöll ren nikotin.
Denna gång skrattade Trepka länge och grundligt.
– Är det inte att överanstränga sannolikheten bra mycket, om ni låter just detta paket komma i händerna på er mördare? förhörde han sig. Jag vet i varje fall, att mr French aldrig skulle finna sig i en sådan osannolikhet. Möjligen är lord Peter mindre nogräknad.
Debatten hotade på nytt att urspåra. Den som räddade den därifrån var Geneviève, vilken i detta ögonblick visade sig på dörrtröskeln med en bricka.
– Brev från ham Vanloo, da! sade hon. Så att då blir det huvudvärk i morgon igen, da! Var så god, monsieur!
Ordet monsieur i hennes mun var ett tecken på djupt kränkta känslor. Kristian Ebb öppnade brevet och blev stående med mycket eftertänksam min.
– Geneviève har rätt, sade han äntligen. Här är brev från en ung engelsman, som jag råkar känna. Han ber oss alla tre att vara välkomna hem på en drink och en supé …
– Oss alla tre? avbröto docenten och Trepka. Hur anar han, att vi existera?
– Jag råkade – hm – nämna, att jag väntade er, svarade skalden en smula generad.
– Och hur kommer han på den idén att bjuda oss hem till sig?
Till svar räckte Ebb fram brevet. Detta var vad den svenske och den danske medlemmen av kriminalklubben läste:
»Käre Ebb,
Vill ni inte i sällskap med de två andra representanterna för den europeiska idyllen göra mig glädjen att komma upp till Villa Longwood och studera min form för idyll? Den bör intressera era vänner. Napoleonspecialisten behöver bara ett ögonkast för att se, att den franske kejsarens lidanden voro ett intet mot mina. Gravspecialisten kan strax konstatera, att ingen grav som han skändat haft så muntra invånare. Vad var det jag sade – tråkigheten är alla lasters moder!
Men det finns massor av drinks, och vi få Farmors berömda bouillabaisse!
Er tillgivne
Martin Vanloo.»
Trepka lät brevet sjunka.
– Heter hans villa verkligen Longwood?
– Ja – och lär vara nästan lika gammal som det riktiga Longwood.
– Jag får nästan lust att gå dit.
Docenten såg oavvänt på Ebb.
– En epikuré, som säger, att tråkigheten är alla lasters moder! Er triangel börjar intressera mig, käre Ebb!
Trepka tappade cigarren.
– Vad? ropade han. Menar ni, att det är den familjen?
Ebb nickade. Han såg forskande på docenten innan han krafsade ned några rader och räckte dem till Geneviève.
– Giv budet det här, sade han. Och skaffa en bil!
Det ansiktsuttryck, varmed Geneviève mottog detta besked, var värdigt Kassandra. Som för att hämnas räckte hon fram en norsk tidning, som just kommit med posten. »Dagens Teckning», på första sidan var ägnad den interskandinaviska kriminalklubben. Man såg Ebb och hans två kollegor med revolvrar i bakfickorna och dolkar runt livet slå sig ned på var sin kruttunna. Och texten löd: »Vilket brott skola vi begå nästa månad?»
En liten stund senare sutto de tre herrarna i en bil på väg till Villa Longwood.
TREDJE KAPITLET. Aftonmottagning i Villa Longwood
I
Bilen lämnade huvudvägen från Mentone till Castellar, svängde upp på ett höjddrag och vek in i en privat allé. Efter ett par minuter höll den framför en lång, låg envåningsbyggnad med förgreningar åt olika håll, som gjorde intryck att ha uppstått tämligen planlöst och utan större bistånd av någon yrkesutbildad arkitekt. Docenten Lütjens ägnade den endast ett flyktigt ögonkast. Men bankdirektör Trepka satte sig upp i bilen och såg och såg, som om han inte kunde se nog.
– Vi äro framme, sade skalden Ebb.
– Jaså, är detta Villa Longwood? mumlade docenten.
Den tredje medlemmen av kriminalklubben hade svårt att behärska sin röst, då han sade:
– Ja, herr Lütjens. Detta är Villa Longwood, varken mer eller mindre!
– Vad menar ni? frågade Ebb. Varken mer eller mindre?
– Jag menar vad jag säger! Detta är Longwood – Napoleons villa på St. Helena, där han hölls fången av engelsmännen och där han slutade sina dagar. Det vill säga: det är en så exakt kopia av den, som man överhuvudtaget kan tänka sig! Den som byggde detta hus, har sannerligen studerat originalet i detalj, innan han gick till sitt arbete!
Både docenten och diktaren stirrade misstroget på honom.
– Är det ert allvar? ropade Ebb. Känner ni huset på St. Helena så grundligt, att ni vågar säga det på rak arm?
Bankmannen gav honom en förintande blick.
– I mitt yrke, svarade han, finns det inte någonting som heter licentia poetica. Då skulle jag snart göra konkurs. Och jag tillämpar samma principer på mina hobbies som på mitt yrke. När jag säger, att villan här är en exakt kopia av huset på klippön, kan ni lita på att det är sant!
– Jag gör det gärna, sade skalden Ebb stucken, fastän ert sätt att studera Napoleon rätt mycket påminner mig om en viss potentats sätt att läsa Bibeln.
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
I detta ögonblick öppnades dörren till en förhall, och Martin Vanloo visade sig på tröskeln.
– Jag hörde er bil, ropade han till Ebb. Gudskelov, att ni kom! Jag har läst en bok av en landsman till er, där det finns en storartad beskrivning av familjelivet. »O familj, alla lasters hem, alla lata kvinnors försörjningsanstalt, husfaderns ankarsmedja, barnens helvete» – jag har glömt resten, men det var briljant!
– Författaren till den boken var inte landsman till mig, svarade Ebb, utan till docenten Lütjens, berömd vetenskapsman från Strindbergs land, Sverige.
– Ah, verkligen? How do you do? Är det ni min herre, som vet allt om Napoleon?
– Nej, docenten sysslar med megalitiskt begravningsskick, sade Ebb. Men låt mig föreställa er för herr Trepka från Köpenhamn, bankdirektör och enastående kännare av Napoleonstiden … Skalden Ebbs stämma fick en anstrykning av ironisk skadeglädje. Vet ni, vad han just har underrättat oss om? Att er villa är en exakt kopia av det berömda huset på St. Helena! Visste ni det själv?
Martin nästan glömde att skaka hand med sin senaste gäst.
– Vad säger ni? Bodde gamle Boney på det här viset? Det har jag aldrig anat! Är ni säker på er sak, sir?
Den danske medlemmen av kriminalklubben gav sin norske kollega en giftig blick.
– Som jag redan haft nöjet säga herr Ebb, är jag så säker på min sak, som man överhuvudtaget kan vara. Med eller utan herr Ebbs tillåtelse bodde Napoleon på det här viset på St. Helena.
– Vad nu då? sade den unge engelsmannen med ett förvånat grin. Jag tror minsann, att ni och Ebb bråka om gamle Boney på fullt allvar? Skandinavien måste verkligen vara en idyll, när man har tid att gräla om sådana saker! Jag kan bara säga, att den som byggde huset här visste hur det såg ut på St. Helena – det var nämligen min farfarsfar, och han kom direkt därifrån, som jag redan sagt Ebb! Och vad det beträffar, går inredningen också i stil – med undantag av en rullande bar. För det hade väl Napoleon knappast?
– Nej, han höll sig inte med bar! ropade skalden Ebb, förtörnad över att ha sett sin motståndare få rätt på en väsentlig punkt. Men han hade en vinkällare, som engelsmännen alltid höllo ytterst väl furnerad, i hopp att han skulle slå sig på flaskan och på så vis befria dem från alla bekymmer!
– Ni har alldeles rätt, käre Ebb, insköt bankmannen spetsigt. Lord Rosebery omtalar det i sin bok och förefaller lätt generad på sina landsmäns vägnar – utan all grund för resten!
– Vad säger ni? Utan grund?
– Ja. Ty en försupen Napoleon skulle aldrig ha dugt i rollen som den fjättrade Prometeus. Och därmed skulle en farlig legend ha varit kvävd i födseln!
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar! Engelsmannen höll på att kikna av skratt.
– Aldrig hade jag anat, att det fanns sådana idealister i våra dagar! stönade han. Ni tycks färdiga att gå lös på varandra med knytnävarna för Boneys skull! Farmor kommer att bli stormförtjust! Hon lever bara för Napoleon. Franska republiken är henne en styggelse. Den moderna tiden är henne en styggelse. Ibland får hon mig att tänka på Napoleons mamma, gamla fru Letizia … Synd bara, att hon inte kan få sällskapa med skuggorna från den tiden, i stället för att vantrivas med de levande!
– Vad nu då? sade Ebb. Önskar ni livet ur er farmor, Vanloo?
Engelsmannen gjorde en mångtydig grimas.
– Jag kan försäkra er, att farmor är den mest sympatiska person som bor under det här taket! Om det inte varit för hennes skull – nå ni får se själva!
Han vände sig till Trepka med en glimt i ögat.
– Herr bankdirektör, ni som känner huset – vill ni inte visa era vänner in i salongen?
– För all del, sade den danska medlemmen av kriminalklubben med en tvärsäkerhet, som inte undgick att göra effekt. Det skall bli mig ett stort nöje – förutsatt att husets inre är en lika god kopia som dess yttre! Får jag be er att komma den här vägen, herr Ebb? Vi går uppför några korta trappsteg. Till höger och vänster om oss ha vi två små trädgårdsanläggningar. På St. Helena skulle den högra ha hetat »Marchands trädgård», efter kejsarens livtjänare, den ende person som han hade fullt förtroende till in i det sista – åtminstone säges det, att han var det! Anläggningen till vänster skulle ha hetat »Alis trädgård», efter Ali som hade titeln »kejsarens livmameluck», fastän han egentligen var tvättäkta fransman med namnet Saint-Denis! Rakt fram komma vi in i ett mottagningsrum, en »parloir», som det hette på tidens språk, där gästerna kunde underhålla sig i väntan på audiens. Efter parloiren följer den stora salongen, där kejsaren så småningom dog. Innan vi öppna dörren dit, vill jag omtala, att man från salongen kommer in i matsalen. Därefter vidgar huset sig och får fyra rum i bredd. Till vänster låg på kejsarens tid ett bibliotek – han var en outtröttlig läsare, och ännu på vägen till Waterloo släpade han med sig ett bibliotek på sjuhundra band. Till höger lågo två små kabinett tillhörande honom själv, med ett litet badrum bakom … Förutsatt att husets inre liknar originalet i lika hög grad som utsidan gör det, bör jag ha gett en någorlunda god skildring av dess topografi, eller hur, mr Vanloo?
Engelsmannen stirrade på honom med något som nästan liknade skräck.
– Ni är den bäste guide, jag någonsin mött, mumlade han. Ja, den absolut bäste …
Han dunkade skalden Ebb i ryggen.
– Akta er för att disputera med en sådan man, käre poet! Och akta er noga för att slå vad med honom!
– Kanske det, morrade Ebb med rynkade ögonbryn. Men att fakta äro riktiga bevisar ju inte, att de teoretiska slutsatserna äro det! En klocka som står, visar rätt tid två gånger om dygnet, men man skall inte lita på henne av den anledningen!
– Mina herrar, bad en bevekande stämma, mina herrar! Betänk, att vi äro Villa Longwoods gäster!
– Och de mest välkomna som villan sett på länge! ropade Martin i det han sköt dem före sig. Men låt mig nu presentera er för den lyckliga familjen!
II
De hade kommit in i en avlång salong. Till höger och vänster öppnade sig fönster mot de två trädgårdsanläggningarna, i fonden stod en dörr öppen till det rum, som Trepka kallat matsalen. Möblerna voro alla i empire, gravyrer och teckningar skildrade klippön i Atlanten och den störste av dess gäster. En monter innehöll reliker, förmodligen av samma slag. Ett bokskåp i empire rymde ett litet bibliotek i guldsnitt och ålderdomliga band. Skalden Ebb, som hade goda ögon, kunde läsa några av titlarna: Racines Tragedier, Voltaires Zaire, Plutarks Levnadsteckningar. I två länstolar vid fönstren dåsade ett par unga män, som knappt sågo upp vid deras inträde. Och i en fåtölj i fonden satt en gammal dam.
Hennes hy var klargul som gammalt elfenben, håret snövitt och tillbakakammat från tinningarna. Händerna, som lågo knäppta i knäet, voro inte mycket större än ett barns. Den ena av dem höll om en liten gul solfjäder, som den förde av och an med rörelse så svag, att man kom att tänka på ett blad som sakta skälver i kvällsvinden. Hon satt med fötterna sirligt samlade på en silkepall. Hon var mycket, mycket gammal och bräcklig. Hade det inte varit för rörelsen av hennes solfjäder, kunde man ha trott att hon sov. Men så kunde det hända, att hon lyfte ögonlocken, och genast var man på det klara med, att hon i allra högsta grad både levde och var vaken. Pupillerna voro kolsvarta, och deras glöd oförsvagad. I loppet av några sekunder kunde ögonens uttryck skifta från ironi till eftertanke, från munterhet till förakt. Och så kunde de med ens bli svarta och uttryckslösa som slipade agater – och det var kanske inte den minst intressanta skiftningen i deras register.
– Martin, sade hon, är detta de vänner, du talade om?
Hennes röst var spröd som klangen av ett gammalt kristallglas. När Martin svarade, snubblade orden över varandra som de bruka göra hos personer med dåligt samvete.
– Well, yes, Granny, saken är den, att jag tycker du isolerar dig för mycket – att du saknar sällskap här uppe i villan och …
– Hur så, Martin? Ingenting hindrar ju dig från att hålla mig sällskap dagen lång!
– Nej, naturligtvis – men mitt sällskap kan ju inte roa dig i längden – och inte heller Allans eller Arthurs, förutsatt att de höllo sig hemma …
Han kom inte längre, han avbröts från två håll samtidigt.
– Min gode Martin, bad en iskall röst, får jag be dig att lämna mig utanför samtalet! Vad jag företar mig eller inte företar mig angår i varje fall inte dig!
– Och vill du inte låta mig också bli fri? bad en annan, dovare stämma.
Den första rösten tillhörde Allan, den andra Arthur Vanloo. Det var svårt att tänka sig större kontraster till den undersätsige och ganska trinde Martin. Båda voro högväxta och nästan sjukligt magra, med något gulaktigt i hyn, som kunde vara ärftligt, ty även farmoderns hy hade denna anstrykning, men som också kunde bero på levern. Arthur hade kort svart stubbmustasch, Allan var slätrakad och underströk sin manlighet genom att bära monokel. Båda hade det befallande sätt, som en väluppfostrad engelsman brukar dölja under en mask av nonchalans, men som han ibland ger fritt lopp, när han inte anser sig behöva ta hänsyn till omgivningen.
Martin glömde den presentation, som han just höll på med.
– Får jag be dig, min gode Allan, att lägga bort dina skolmästarfasoner, när du talar till mig! Jag försäkrar dig, att det inte klär dig att uppträda som censor morum – med mindre pälskappor höra in under moralens område, vilket naturligtvis låter tänka sig …
Allan Vanloo fick en blodvåg åt ansiktet vid denna direkta anspelning. Monokeln, som satt fastskruvad i ögonvrån, skälvde till. Men hans röst var lika iskallt överlägsen som förut, när han svarade:
– Endast hänsynen till Farmor gör att jag inte behandlar dig som den skolpojke du är och förblir!
