скачать книгу бесплатно
Det sista kom så förbluffande att jag satt svarslös. Ända tills jag hörde honom nämna mitt namn trodde jag att han talade om sig själv. Jag tror det ännu, och att det var för att dölja det som han slog ner på mig. Det blev en tryckande tystnad. Jag såg ut över glittret på strömmen. I skymassorna över Rosenbad öppnades en ljus månbristning, och det föll ett blekt silver över det gamla Bondeska husets pelarfasad. Ute över Mälaren seglade långsamt ett rödviolett moln för sig själv, lösryckt från de andra.
25 juli
Helga Gregorius: alltjämt ser jag henne för mig. Ser henne som jag såg henne i drömmen: naken, sträckande emot mig ett knippe mörka blommor. Kanske röda, men mycket mörka. Ja, rött blir ju alltid så mörkt i skymningen.
Ingen natt går jag till sängs utan en önskan att hon åter ville komma till mig i drömmen.
Men det tvetydiga leendet har min fantasi så småningom arbetat bort, och jag ser det inte längre.
* * *
Jag önskar prästen vore väl tillbaka. Så kom hon säkert hit igen. Jag vill se henne och höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.
26 juli
Prästen: också hans ansikte förföljer mig – förföljer mig med just det uttryck som det fick vid vårt sista sammanträffande, då jag förde samtalet in på de könsliga sakerna. Hur skall jag kunna skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.
2 augusti
Det är månsken. Alla mina fönster stå öppna. I mitt arbetsrum brinner lampan; jag har ställt den på chiffonjéklaffen för att den skall vara i lä för nattvinden, som svagt susande fyller gardinen som ett segel. Jag går av och an genom rummen, då och då stannar jag vid klaffen och kastar ner en rad. Jag har stått länge vid ett av fönsterna i salen och sett ut och lyssnat efter alla nattens underliga ljud. Men denna natt är det tyst därnere under de mörka träden. Det sitter bara en ensam kvinna på en bänk; hon har suttit där länge. Och månen skiner.
* * *
Då jag kom hem i middags låg det en bok på mitt skrivbord. Och när jag öppnade den föll det ur ett visitkort: Eva Mertens.
Jag minns att hon talade om den boken häromdagen, och att jag sade, helt löst, att det skulle vara roligt att läsa den. Jag sade det av artighet för att inte göra mig skyldig till ringaktning för något som intresserade henne. Sedan har jag inte tänkt på den saken mer.
Men hon har alltså tänkt på den.
Är jag nu mycket dum om jag tror, att hon är litet förtjust i mig? Jag ser ju på henne att hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur kan hon då ha så mycket intresse över för mig?
Hon har två klara, uppriktiga blå ögon och ett rikt brunt hår. Näsan är litet felmodellerad. Munnen – munnen kommer jag inte ihåg. Åjo, den är röd och litet stor; men jag ser den inte riktigt för mig. Och riktigt känner man väl bara den mun som man har kysst, eller som man har längtat mycket efter att kyssa. Jag vet en mun som jag känner.
Jag sitter och ser på det lilla enkla, korrekta visitkortet med namnet i blek litograferad skrift. Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags skrift, som bara blir synlig under inflytande av stark värme. Värmen vet jag inte om jag har, men jag läser den osynliga skriften ändå: «kyss mig, var min man, giv mig barn, låt mig älska. Jag längtar efter att få älska.»
«Här gå många unga jungfrur, som ännu ingen man har rört, och som icke hava gott av att sova ensamma. Sådana skola hava goda män.»
Så ungefär talade Zarathustra. Den riktiga Zarathustra, den gamla, inte han med piskan.
Är jag en «god man»? Skulle jag kunna bli hennes goda man?
Jag undrar vilken bild hon kan ha gjort sig av mig. Hon känner mig inte. I hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp, har det formats en bild som har några yttre drag av mig, men som icke är jag, och i den bilden har hon funnit behag, vill det synas – gud vet varför, kanske huvudsakligen därför att jag är ogift. Men om hon kände mig, om hon till exempel av en slump skulle råka få läsa vad jag skriver på dessa lappar om kvällarna, ja, då tänker jag att hon med en skygg men riktig instinkt skulle draga sig undan från de vägar där jag går fram. Jag tänker att svalget mellan våra själar är litet väl stort. Eller vem vet: om man skall ge sig i äktenskap, är det kanske tvärtom en lycka att svalget är så stort – vore det mindre, kunde jag bli frestad att söka fylla det, och det slutade aldrig väl! Den kvinna, som jag kan blotta mig för, finns inte! Men ändå: att leva sida vid sida med henne och aldrig släppa henne in i det som verkligen är jag och mitt får man göra så med en kvinna? Låta henne famna en annan i tron att det är jag – får man göra så?
Åja, nog får man det. Så går det väl egentligen alltid till; man vet så litet om varandra. Man famnar en skugga och man älskar en dröm. Och vad vet för resten jag om henne?
Men jag är ensam, och månen skiner, och jag längtar efter en kvinna. Jag kunde ha lust att gå till fönstret och ropa henne hit upp, hon som sitter ensam på bänken därnere och väntar på någon som icke kommer. Jag har portvin och brännvin och öl och god mat och en bäddad säng. Det vore ju himmelriket för henne.
* * *
Jag sitter och tänker på Markels ord häromkvällen om mig och lyckan. Jag kunde sannerligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris bara för att förarga honom.
3 augusti
Ja, månen. Där är den igen.
Jag minns så många månar. Den äldsta jag minns är den som satt bakom fönsterrutan i min första barndoms vinterkvällar. Den satt alltid över ett vitt tak. En gång läste min mor Viktor Rydbergs «Tomten» högt för oss barn; då kände jag strax igen den. Men den hade ännu ingen av de egenskaper som den sedan fick, den var varken mild och sentimental eller kall och hemsk. Den var bara stor och blank. Den hörde till fönstret, och fönstret hörde till rummet. Den bodde hos oss.
Sedan, då man hade märkt att jag var musikalisk och låtit mig taga pianolektioner och jag var så långt kommen att jag kunde fingra litet på Chopin, då blev månen ny för mig. Jag minns en natt, jag var väl tolv år ungefär, då jag låg vaken och icke kunde sova, därför att jag hade Chopins tolfte nocturne i huvudet, och därför att det var månsken. Det var på landet, vi hade nyss flyttat ut och det fanns ännu ingen rullgardin i rummet där jag låg. Månljuset rann i en stor vit flod in i rummet och över sängen och huvudgärden. Jag satt upprätt i sängen och sjöng. Jag måste sjunga den underbara melodin utan ord, jag kunde icke komma ifrån den. Den blev till ett med månskenet och i bägge låg det ett löfte om något oerhört, som en gång skulle komma på min lott, något jag vet icke vad, en osalig lycka eller en olycka som var mera värd än all jordens lycka, något brinnande och ljuvt och stort som väntade mig. Och jag sjöng tills min far stod i dörren och röt åt mig att sova.
Det var Chopins måne. Och det var samma måne som sedan skälvde och brann över vattnet i augustikvällarna, då Alice sjöng. Jag älskade henne.
Så minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har jag sett en måne med ett så kallt och frånvarande ansikte som den. Uppsala har ett helt annat klimat än Stockholm, ett inlandsklimat med torrare och klarare luft. En vinternatt gick jag av och an med en äldre kamrat på de vita snögatorna med deras gråa hus och svarta skuggor. Vi talade filosofi. Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt. Vi gingo in under ett svart tunnvalv och uppför några trappsteg och stodo tätt under domkyrkans murar. Med sina byggnadsställningar liknade den skelettet av något oerhört djur från döda formationer. Min vän talade med mig om vår släktskap med våra bröder djuren; han talade och bevisade och skrek med en gäll och okultiverad röst, som ekade mellan murarna, och han bröt på något landsmål. Jag svarade inte mycket, men jag tänkte för mig själv: Du har orätt, men jag har ännu läst och tänkt för litet för att kunna vederlägga dig. Men vänta – vänta bara ett år, och jag skall gå med dig på denna samma plats, i månsken liksom nu, och jag skall bevisa för dig hur orätt du hade och hur dum du var. Ty det som du säger kan inte, får inte på några villkor vara sant; om det är sant, då vill jag inte vara med längre, i en sådan värld har jag ingenting att skaffa. Men kamraten pratade och gestikulerade med ett litet tyskt häfte, som han höll i handen, och som hade försett honom med hans argument. Plötsligt stannade han mitt i månskenet, slog upp boken på ett ställe, där det var några illustrationer i texten och räckte mig den. Månen sken så klart att man både kunde se vad de föreställde och läsa underskriften. Det var bilderna av tre kranier, tämligen snarlika —: skallarna av en orangutang, en australneger och Immanuel Kant. Med avsky slängde jag boken långt ifrån mig. Kamraten blev ond och flög på mig, vi brottades och slogs i månskenet, men han var starkare och fick mig under sig och «tvättade» mig på det gamla skolpojkssättet i ansiktet med snö.
Det gick ett år och det gick flera, men jag kände mig aldrig vuxen att överbevisa honom; jag fann, att jag måste låta den uppgiften ligga. Och fast jag inte rätt förstod vad jag hade att skaffa i denna värld, stannade jag ändå kvar.
Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten av en sjö… Månen ilande genom dimmorna över havet… Månen på flykt genom rivna höstmoln… Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong… En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen… Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i… Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder…
Och vad är månskenet?
Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.
* * *
Den måne, som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt ansikte. Det synes mig som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätta av ett namnlöst lidande. Stackars man, varför sitter du där? Är du dömd som förfalskare har du förfalskat solskenet?
I sanning, det är icke något litet brott. Den som blott vore säker att aldrig begå detsamma.
7 augusti
Ljus!
…Jag reste mig i bädden och tände ljuset på nattduksbordet. Jag kallsvettades, håret klibbade vid pannan… Vad var det jag hade drömt?
Återigen detsamma. Att jag dödade prästen. Att han måste dö, emedan han redan luktade lik, och att det var min plikt som läkare att göra det… Jag fann det svårt och obehagligt, det var något som aldrig förr hade förekommit i min praktik – jag ville gärna konsultera en kollega, ville inte bära ansvaret ensam i en så allvarlig sak… Men fru Gregorius stod naken i en vrå långt borta i halvmörkret och försökte skyla sig med ett litet svart flor. Och då hon hörde mig nämna ordet «kollega», fick hon ett så förskrämt och förtvivlat uttryck i ögonen att jag förstod att det måste ske strax, att hon var förlorad annars, på något sätt som jag inte kunde reda ut, och att jag måste göra det ensam och så att ingen någonsin kunde få veta det. Så gjorde jag det då med bortvänt huvud. Hur gick det till? Jag vet inte. Jag vet bara att jag höll för näsan och vände bort huvudet och sade för mig själv: seså, nu är det gjort. Nu luktar han inte mer. Och jag ville förklara för fru Gregorius, att det var ett mycket sällsynt och egendomligt fall: de flesta människor lukta ju först efter döden och då begraver man dem; men om någon luktar redan som levande, måste man döda honom, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finns det ingen annan utväg… Men fru Gregorius var borta, det var bara ett stort tomrum omkring mig, i vilket allt tycktes vika undan och fly för mig… Mörkret ljusnade till en askgrå månskymning… Och jag satt upprätt i bädden alldeles vaken och lyssnade till min egen röst…
Jag steg upp, klädde på mig en smula, tände ljus i alla rummen. Jag gick av och an, regelbundet som ett urverk, jag vet inte hur länge. Till sist stannade jag framför spegelbordet i salen och stirrade på mitt bleka och förryckta jag som på en främmande. Men av fruktan att ge vika för en plötslig impuls och slå sönder den gamla spegeln, som sett min barndom och nästan hela mitt liv och mycket av det som skedde innan jag fanns, gick jag bort och ställde mig vid ett öppet fönster. Det var icke månsken nu längre, det regnade, och regnet blåste mig mitt i ansiktet. Det var skönt.
«Drömmar fara som strömmar»… Jag känner dig, gamla ordspråksvisdom. Och det mesta man drömmer är i verkligheten icke värt en tanke – lösa skärvor av det man upplevat, ofta av det likgiltigaste och dummaste, av det som medvetandet inte funnit värt att taga vara på men som ändå lever sitt skuggliv för sig själv i någon av hjärnans skräpkamrar. Men det finns också andra drömmar. Jag minns en gång hur jag som pojke satt och grubblade en hel eftermiddag över ett geometriskt problem och måste gå till sängs utan att ha löst det: i sömnen arbetade hjärnan vidare för sig själv och gav mig lösningen i drömmen. Och den var riktig. Det finns också drömmar som äro bubblor från djupet. Och när jag rätt tänker efter: många gånger har en dröm lärt mig något om mig själv. Många gånger har drömmen avslöjat för mig önskningar, som jag icke ville önska, begär, som jag icke ville veta av vid dagsljus. De önskningarna och begären har jag sedan vägt och prövat i fullt solsken. Men de tålde sällan ljuset, och merendels stötte jag dem tillbaka ner i de skumma djup dit de hörde. I nattens drömmar kunde de sedan komma igen på nytt, men jag kände igen dem och hånlog åt dem även i drömmen, tills de uppgåvo alla krav på att stiga upp och leva i verkligheten och ljuset.
Men detta är något annat. Och jag vill veta vad det är; jag vill väga och pröva. Det är en av grunddrifterna i mitt väsen att icke tåla något halvmedvetet och halvklart hos mig själv, där det står i min makt att taga fram det och hålla det upp i ljuset och se efter vad det är.
Alltså, låt oss tänka efter:
En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lovade att hjälpa henne. Hjälpa, ja – vad det betydde eller kunde komma att betyda hade ju ingen av oss tänkt sig in i då. Det som hon begärde av mig var ju så enkelt och lätt. Det kostade mig varken möda eller betänkligheter, det hela roade mig snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång som jag spelade den vidriga prästen ett elakt spratt, och i min tjocka svartgråa spleen kom denna episod och lyste upp som en rosengnista från en värld, stängd för mig… Och för henne betydde det ju lyckan och livet – så som hon såg det och som hon fick mig att se det. Så lovade jag då att hjälpa henne, och gjorde det – det som skulle göras då.
Men sedan har det hela så småningom fått en annan uppsyn, och den här gången får jag se till att komma till botten på affären innan jag går vidare.
Jag lovade att hjälpa henne; men jag tycker inte om att göra en sak till hälften. Och nu vet jag ju, och har vetat det länge: hon är inte hjälpt med mindre än att hon blir fri.
Om ett par dar kommer prästen tillbaka – så börjar den gamla historien på nytt. Jag känner ju honom nu. Men det är inte bara detta; det fick hon väl till sist se till att komma över på egen hand, hur svårt det må vara, och fast det river sönder hennes liv och gör henne till en trasa. Men det är något som säger mig så visst, som om det redan hade skett, att hon snart skall bära ett barn under sitt hjärta. Så, som hon älskar nu, lär hon inte komma förbi den saken. Hon vill det kanske inte ens. Och då: om detta sker – när detta sker – vad så…? Då måste prästen bort. Alldeles bort.
Det är sant: om detta sker, så kan det ju hända att hon kommer till mig och ber mig att «hjälpa» henne med samma slags hjälp som så många förgäves ha tiggt mig om – och gör hon det: – ja, så får jag väl då göra henne till viljes, ty jag vet inte hur jag skall kunna göra henne emot i något. Men så är jag också led vid det hela, och så får historien vara slut, vad min andel beträffar.
Men jag känner, jag känner och vet att det inte kommer att gå till på det sättet. Hon är inte lik de andra, hon kommer aldrig att be mig om den hjälpen.
Och då måste prästen bort.
Hur jag vänder det, ser jag ingen annan lösning. Att bringa honom till förnuft? Att få honom att inse, att han inte längre har någon rätt att smutsa hennes liv, att han måste giva henne fri? Nonsens. Hon är hans hustru; han är hennes man. Allt ger honom rätt mot henne: världen, gud, hans eget samvete. Kärleken är naturligtvis detsamma för honom som den var för Luther: ett naturbehov, som hans gud en gång för alla har givit honom lov att tillfredsställa med just denna kvinna. Att hon möter hans begär med kyla och olust kan aldrig ett ögonblick komma honom att tvivla på sin «rätt». För övrigt föreställer han sig kanske, att hon i dessa ögonblick i hemlighet känner detsamma som han, men han finner det vara alldeles i sin ordning att en kristen kvinna och prästhustru icke vidgår något sådant ens för sig själv. Till och med för egen del tycker han inte riktigt om att kalla den där saken ett nöje; han vill hellre att den skall heta «plikt» och «guds vilja»… Nej, bort med en sådan, bort med honom, bort!
Hur var det: jag sökte ju en gärning, jag tiggde om den. Är detta alltså gärningen – min gärning? Den som skall göras, den som jag ensam ser att den måste göras och som ingen kan och vågar göra mer än jag?
Man skulle kunna säga att den ser litet besynnerlig ut. Men det är intet skäl, varken mot eller för. «Storheten», «skönheten» i en handling, det är reflexskenet av dess verkan på publiken. Men som det naturligtvis är min anspråkslösa mening att hålla allt vad publik heter utanför den här saken, kommer den synpunkten inte i betraktande. Jag har bara med mig själv att göra. Jag vill syna min gärning i sömmarna; jag vill se hur den ser ut inuti.
Först och främst: det är alltså verkligen allvar att jag vill döda prästen?
«Vill» – ja, vad betyder det? En människovilja är ingen enhet; den är en syntes av hundra stridiga impulser. En syntes är en fiktion; viljan är en fiktion. Men vi behöva fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för oss än viljan. Alltså: vill du?
Jag vill, och jag vill icke.
Jag hör stridiga röster. Jag måste hålla förhör med dem; jag måste veta varför den ena säger: jag vill, och den andra: jag vill icke.
Först du som säger «jag vill»: – varför vill du? Svara!
– Jag vill handla. Liv är handling. Då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in. Jag griper icke in var gång jag ser en fluga i ett spindelnät, ty spindlarnas och flugornas värld är icke min, och jag vet att man måste begränsa sig, och jag tycker inte om flugor. Men om jag ser en liten vacker insekt med guldskimrande vingar i nätet, då river jag sönder det och dödar spindeln om det behövs, ty jag tror inte på att man inte får döda spindlar. – Jag går i skogen; jag hör nödrop; jag springer efter skriket och finner en man i begrepp att våldföra en kvinna. Jag gör naturligtvis vad jag kan för att befria henne, och om det blir nödvändigt, dödar jag mannen. Lagen ger mig ingen rätt därtill. Lagen ger mig rätt att döda en annan blott till nödvärn, och med nödvärn menar lagen blott värn i yttersta nöd för eget liv. Lagen tillåter mig icke att döda någon för att rädda min far eller min son eller min bästa vän, och icke för att skydda min älskade för misshandel eller våldtäkt. Lagen är löjlig, kort sagt, och ingen anständig människa låter sitt handlingssätt bestämmas av den.
– Men den oskrivna lagen? Moralen…?
– Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med «moralen»; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: – icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, «med ett litet saltkorn». Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av «mores», seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund. Och att jag genom att döda den där prästen begår en handling som strider mot bruket behöver du inte undervisa mig om. Moralen – du skämtar!
