скачать книгу бесплатно
Hon var förvånad över att se att han skakade sitt huvud.
“Inte vu,” rättade han. “Jag och mina män. Inte du.”
Kyra var nedslagen, hans ord var som en dolk i hennes hjärta.
“Lämnar du mig?” frågade hon stammandes. “Efter allt som har hänt? Vad måste jag göra för att bevisa mig själv för dig?”
Han skakade sitt huvud försiktigt, och hon blev förstörd över att se den hårda blicken i hans ögon, en blick som betydde att han inte skulle ångra sig.
“Du ska till din farbror,” sa han. Det var en order, inte en fråga och med dessa ord så visste hon vart hon stod: hon var hans soldat nu, inte hans dotter, och det gjorde ont.
Kyra tog ett djupt andetag – hon skulle inte ge upp så lätt.
“Jag vill kämpa jämsides med dig,” insisterade hon. “Jag kan hjälpa dig.”
“Du kommer att hjälpa mig,” sa han, “genom att gå dit där du behövs. Jag behöver ha dig där.”
Hon fårade sin panna, och försökte att förstå.
“Men varför?” frågade hon.
Han var tyst under en lång tid, tills han suckade.
“Du besitter…” började han, “…krafter. Som jag inte förstår mig på. Krafter som vi behöver för att vinna detta krig. Krafter som din farbror vet hur man ska ta hand om.”
Han sträckte sig och tog meningsfullt tag i hennes axel.
“Om du vill hjälpa oss,” lade han till, “om du vill hjälpa ditt folk, så är det där du behöver vara. Jag behöver inte ytterligare en soldat – Jag behöver de unika talangerna som du har att erbjuda. Dessa talanger som ingen annan har.”
Hon såg allvar i hans ögon, och samtidigt som hon kände sig hemsk för att hon inte fick följa med honom, så kände hon lite tröst i hans röst – tillsammans med en kraftig känsla av nyfikenhet. Hon undrade vad för krafter det var han menade, och vem hennes farbror var.
“Gå och lär dig vad jag inte kan lära dig” sa han. “Kom tillbaka starkare, och hjälp mig att vinna”
Kyra kollade tillbaka i hans ögon, och hon kände värmen och respekten återvända, och hon började känna sig återställd igen.
“Det är en lång resa” sa han. “En tre-dagars ritt norrut. Du kommer att behöva korsa Escalon ensam. Du kommer att behöva rida snabbt, med list, och undvika vägarna. Ord kommer snart att spridas om vad som har hänt här – och Pandesians kung kommer att vara rasande. Vägarna kommer att vara farliga – du kommer att behöva hålla dig i skogarna. Rid norrut, hitta havet, och håll det i ditt synfält. Det kommer att vara din kompass. Följ kustlinjen, och du kommer att hitta din väg. Håll dig ifrån byar och människor. Stanna inte. Berätta inte för någon vart du ska. Tala inte med någon.”
Han tog ett stadigt grepp om hennes axlar och hans ögon mörknade av brådska, vilket skrämde henne.
“Förstår du?” sa han allvarligt. “Det är en farlig resa för vilken man som helst – inte mycket mindre för en ensam flicka. Jag kan inte ge dig något sällskap. Du behöver vara stark för att klara av detta ensam. Är du det?”
Hon kunde höra rädslan i hans röst, kärleken från en far, och hon nickade, hon kände sig stolt över att han litade på att hon skulle klara av detta uppdrag.
“Ja far, det är jag,” sa hon stolt.
Han studerade henne, och nickade slutligen, som om han var nöjd. Sakta så började hans ögon att fyllas med tårar.
“Av alla mina män,” sa han, “av alla dessa krigare, är du den jag behöver mest. Inte dina bröder, och inte ens mina lojala soldater. Du är den jag behöver, den enda som kan vinna detta krig.”
Kyra kände sig förvirrad och överväldigad; hon förstod inte riktigt vad han menade. Hon öppnade sin mun för att fråga honom – när hon plötsligt kände att någon närmade sig.
Hon vände sig om för att se Baylor, hennes fars befälhavare över hästarna, gå emot dem med hans vanliga leende. En kort, överviktig man med korta ögonbryn och stripigt hår, gick han emot dem med sitt vanliga luffande och log mot henne, och kollade sedan på hennes far, som om han väntade på hans godkännande.
Hennes far nickade åt honom, och Kyra undrade vad det var som pågick, när Baylor vände sig mot henne.
“Jag har hört att du ska på en resa,” sa Baylor. “För det, kommer du att behöva en häst”
Kyra rynkade pannan förvirrat.
“Jag har en häst,” svarade hon, och kollade på den fina hästen hon red under striden mot kungens män, uppbuden på andra sidan gårdsplanen.
Baylor log.
“Det där är inte en häst,” sa han.
Baylor kollade på hennes far och hennes far nickade, och Kyra försökte att förstå vad det var som hände.
“Följ mig,” sa han, och utan att vänta, vände han plötsligt och började gå mot stallet.
Kyra såg honom gå, förvirrat, och kollade sedan på sin far, som nickade tillbaka.
“Följ honom,” sa han. “Du kommer inte att ångra dig”
*
Kyra gick över den snöiga gårdsplanen med Baylor, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, som ivrigt gick mot det låga stallet i sten. Medans de gick, undrade Kyra vad Baylor hade menat, hon undrade vad det var för häst han hade tänkt ut åt henne. För henne var alla hästar ungefär likadana.
Medans de gick mot det sargade stallet, nästan 100 meter långt, vände sig Baylor mot henne, med en glad blick.
“Vår kungs dotter kommer att behöva en fin häst som ska ta henne vart hon än ska.”
Kyras hjärta slog snabbare; hon hade aldrig fått en häst från Baylor tidigare, en ära som oftast bara var till för erfarna krigare. Hon hade alltid drömt om att ha en när hon var gammal nog, och när hon hade förtjänat det. Det var en ära som hennes äldsta bröder inte ens fick njuta av.
Anvin nickade stolt.
“Du har förtjänat den,” sa han.
“Om du kan hantera en drake,” sa Arthfael med ett leende, “kan du garanterat hantera en häst.”
När man skymtade stallen, började en liten publik att samlas, som gick med fler och fler där de gick, männen tog en paus från deras samlande av vapen, klart nyfikna över att se vad som ska hända. Hennes två äldre bröder, Brandon och Braxton, gick också med, de glodde stort på Kyra med avundsjuka i deras ögon. De kollade bort snabbt, för stolta, som vanligt, för att ens berömma henne. Hon förväntade sorgligt nog inget från dem heller.
Kyra hörde fotsteg och vände sig om, glad för att se sin att hennes vän Dierdre gick med också.
“Jag hörde att du ska lämna oss,” sa Dierdre när hon kom upp bredvid henne.
Kyra gick bredvid sin nya vän, nöjd med hennes närvaro. Hon tänkte tillbaka på deras tid tillsammans i guvernörens cell, allt lidande de stod ut med, efter att de flytt kände hon ett direkt band mellan dem. Dierdre hade gått igenom ett värre helvete än vad hon hade, och när hon kollade på henne, kunde hon se svarta ringar under hennes ögon, en aura av lidande och sorg som fortfarande var kvar över henne, hon undrade vad det skulle bli av henne. Hon insåg att hon inte bara kunde leva ensam i detta fort. Med armén som skulle söderut, så skulle Dierdre bli lämnad ensam.
“Jag skulle kunna behöva sällskap när jag reser,” sa Kyra, en idé som kom samtidigt som hon yttrade sig.
Dierdre kollade på henne, med ögon som var överraskade, och började sedan att le brett, hennes tunga aura blev lättare.
“Jag hoppades på att du skulle fråga,” svarade hon.
Anvin, hörde vad de sa, och rynkade pannan.
“Jag vet inte om din far skulle godkänna det,” protesterade han. “Du har viktiga uppdrag framför dig.”
“Jag kommer inte att störa,” sa Dierdre. “Jag måste korsa Escalon hur som helst. Jag ska återvända till min far. Jag vill helst inte korsa det ensam.”
Anvin kliade sig i skägget.
“Din far kommer inte att tycka om det,” sa han till Kyra. “Hon kanske blir en påfrestning.”
Kyra la en försäkrande hand på Anvin’s vrist, då var de löst.
“Dierdre är min vän,” sa hon, för att säga det uppenbara. “Jag kommer inte att överge henne, precis som att du inte skulle övergiva någon av dina mannar. Vad är det du alltid har sagt till mig? Ingen lämnas efter.”
Kyra suckade.
“Jag må ha räddat Dierdre från den cellen,” la Kyra till, “men hon hjälpte även till att rädda mig. Jag är skyldig henne en skuld. Jag är ledsen, men vad min far tycker betyder lite. Det är jag som korsar Escalon ensam, inte han. Hon kommer med mig.”
Dierdre log. Hon gick upp bredvid Kyra och länkande sin arm med hennes, det var en ny stolthet i hennes steg. Kyra tyckte det kändes bra att han med henne på sin resa, och hon visste att hon hade gjort rätt val, vad som än skulle hända.
Kyra märkte att hennes brödrer gick nära och hon kunde inte hjälpa att hon kände sig lite besviken över att de inte var mer beskyddande över henne, så att de skulle erbjuda sig att följa med henne också; de var alldeles för tävlingsinriktade. Hon tyckte det var sorgligt att det var det naturliga i deras relationer, hon kunde dock inte förändra människor. Hon insåg att hon klarade sig bättre utan det. De var fyllda med övermod, och skulle endast göra något hänsynslöst för att hon skulle hamla i trubbel.
“Jag skulle gärna också göra dig sällskap,” sa Anvin, hans röst var tung av skuldkänslor. “Tanken på att låta dig korsa Escalon själv passar inte mig.” Han suckade. “Men din far behöver oss mer nu än någonsin. Han frågade om jag kunde följa med söderut.”
“Och jag,” lade Arthfael till. “Jag skulle gärna också följa med – men jag har också fått uppdraget söderut.”
“Och jag ska stanna kvar och vakta Volis under hans frånvaro,” sa Vidar.
Kyra blev rörd av deras stöd.
“Oroa er inte,” svarade hon. “Jag har bara en tre-dagars ritt framför mig, det kommer gå bra.”
“Du ska,” avbröt Baylor och gick närmare. “Och din nya häst ska garantera det.”
Med det sagt, öppnade Baylor den breda dörren till stallet, och alla följde efter honom i den långa stenbyggnaden, lukten av häst låg tungt i luften.
Kyra’s anpassade sig sakta till det låga ljuset medans hon följde efter honom. Stallet var fyllt av ljudet av förväntansfulla hästar. Hon kollade runt i stallet och såg till hennes förvåning, de största och vackraste hästar som hon någonsin sett – stora, starka, vackra hästar, bruna och svarta, varenda en var en hjälpte. Det var en skattkista.
“Kungens män sparade de bästa till sig själva,” förklarade Baylor medans de gick längre ner längs gången. Han rörde en av hästarna och klappade en annan och djuren verkade komma till liv i hans närvaro.
Kyra gick sakta och tog in alla intryck. Varje häst var som ett konstverk, större än de flesta hästar som hon någonsin sett, fulla med skönhet och kraft.
“Tack vare dig och din drake, är dessa hästar våra nu,” sa Baylor. “Det enda logiska är att du får välja häst. Din far har sagt att det är du som får välja först, till och med före honom.”
Kyra var chockad. När hon sökte genom stallet, kände hon en stark känsla av ansvar, då hon visste att detta var ett val som gällde hela livet.
Hon gick sakta, drog sin hand genom hästarnas manar, kände hur mjuka och lena de var, hur kraftfulla de var, och hur svårt det var att välja.
“Hur ska jag kunna välja?” frågade hon Baylor.
Han log och skakade sitt huvud.
“Jag har tränat hästar hela mitt liv,” svarade han, “Jag har uppfostrat dem också. Och om där är en sak som man behöver veta, så är det att det inte finns två likadana. Vissa är avlade för hastighet, andra för uthållighet; vissa är byggda för styrka, andra för att kunna bära mycket. Vissa är för stolta för att ens bära någonting. Och andra, ja de är byggda för strid. Vissa trivs i tornerspel, andra vill bara slåss, och andra är skapade för flera maraton av krig. Vissa vill vara din bästa vän, andra vill vända sig emot dig. Din relation till din häst är något magiskt. De måste kalla på dig, och du på de. Välj noga, och din häst kommer alltid att vara vid din sida, i alla tider av strider och krig. Ingen bra krigare är komplett utan en häst.”
Kyra gick sakta, hjärtat slog hårt av upprymdhet, hon gick förbi häst efter häst, vissa kollade bort, vissa gnäggande och vissa stampade otåligt, andra stod bara still. Hon väntade på en slags kontakt, och ännu kände hon inget. Hon var frustrerad.
Men plötsligt, kände Kyra en ilande känsla i hennes ryggrad, som en blixt som slog in i henne. Det kom som ett skarpt ljud som ekade i hela stallet, ett ljud som sa till henne att den var hennes häst. Det lät inte som en vanlig häst – utan den hade ett mycket mörkare ljud, mycket mer kraftfullt. Den skar genom och steg högre än alla andra ljud, som ett lejon som försökte ta sig ut ur sin bur. Det både skrämde henne – och drog henne närmare.
Kyra vände sig mot ljudkällan, vid slutet av stallet, och när hon gjorde det kom ljudet av krossat trä. Hon såg hur det började splittras, träet flög överallt, och det uppstod ett tumult när flera män skyndade för att försök undvika den trasiga trägrinden. En häst fortsatte att banka med sina hovar.
Kyra skyndade mot tumultet.
“Vart ska du?” frågade Baylor. “De fina hästarna är här.”
Men Kyra ignorerade honom och ökade, hennes hjärta slog snabbare desto snabbare hon gick. Hon visste att det kallade på henne.
Baylor och de andra skyndade sig för att hänga med henne när hon närmade sig slutet av stallet, och när hon gjorde det, vände hon sig och gapade av synen framför henne. Där stod, vad som skulle likna en yest, dock dubbelt så stor och med ben tjocka som trädstammar. Den hade två smala, rakblads-vassa horn, knappt synliga bakom öronen. Dess päls var inte svart eller brun som de andras, utan scharlakansrött – och dess ögon, som ingen annans, var starkt glödande gröna. De kollade rakt på henne, och intensiteten skar i bröstet och fick henne att tappa andan. Hon kunde inte röra på sig.
Varelsen som tornade upp sig ovanför henne och gjorde ett ljud, som lät som ett morrande, och avslöjade sina huggtänder.
“Vad är detta för häst?” frågade hon Baylor, hennes röst var knappast högre än en viskning.
Han skakade sitt huvud ogillande.
“Det där är inte en häst,” sa han medans han rynkade pannan, “utan en vildsint best. Ett freak. Väldigt sällsynt. Det är en Solzor. Importerad från hörnen av Pandesia. Kungens guvernör hade den nog som en trofé för att visa för andra. Han kunde inte rida varelsen – ingen kunde. Solzors är vildsinta varelser, som inte kan tämjas. Kom – du slösar din värdefulla tid. Tillbaka till hästarna.”
Men Kyra stod kvar, som fastrotad och kunde inte kolla bort. Hennes hjärta slog hårt när hon visste att det var menat att vara de två.
“Jag väljer denna,” sa hon till Baylor.
Baylor och de andra gapade, alla stirrade på henne som om hon vore galne. En tung tystnad spred sig.
“Kyra,” började Anvin, “din far skulle aldrig tillåta – ”
“Är det mitt val eller inte?” svarade hon.
Han rynkade pannan och satte händerna på höfterna.
“Det där är inte en höst!” insisterade han. “Det är en vild varelse.”
“Den kommer väldigt snart att döda dig,” lade Baylor till.
Kyra vände sig mot honom.
“Vad var det du sa om att lita på mina instinkter?” frågade hon. “Ja, det är hit de har lett mig. Detta djuret och jag hör ihop.”
