скачать книгу бесплатно
"Du är en vuxen kvinna nu", sade han. "Valet är ditt att göra. Men om du följer ditt hjärta, kommer det att finnas hjärtesorg", varnade han. "Hjärtats väg är aldrig enkel. Och aldrig förväntad."
"Jag känner mig så förvirrad", sade hon.
"Vi arbetar som bäst i drömmarna", sade han. "Det finns ett kloster här intill, och du kan sova här i natt, vila, och besluta dig imorgon. Då kommer du att ha återhämtat dig helt."
"Tack", sade hon, och nådde ut för ta hans hand.
Han vände sig för att gå, och när han gjorde det, dunkade hennes hjärta. Det fanns ytterligare en fråga som hon behövde fråga honom om, det viktigaste av allt. Men en del av henne var alltför rädd för att ställa den. Hon darrade. Hon öppnade munnen för att tala, men inget kom ut.
Han gick ner i korridoren, på väg att vända sig bort, när hon slutligen samlade mod nog.
"Vänta!" Skrek hon. Sedan sade hon mjukare, "Snälla, jag har en fråga."
Han stannade, men höll ryggen mot henne. Märkligt nog, vände han sig inte om, som om han kände vad hon var på väg att fråga.
"Mitt barn", sade hon, i en mjuk, darrande röst. "Är han … hon … klaraade det sig? Klarade det resan? Är jag fortfarande gravid?"
Han vände sig långsamt mot henne. Sedan sänkte han blicken.
"Jag är ledsen," sade han till slut, så tyst att hon inte var säker på om hon hörde det. "Du har rest tillbaka i tiden. Barn kan bara gå framåt. Ditt barn lever, men inte i denna tid. Endast i framtiden."
"Men …" började hon, darrande, "Jag trodde vampyrer bara kunde resa tillbaka i tiden, inte framåt."
"Det är sant", sade han. "Jag är rädd att ditt barn lever i en tid och plats utan dig." Han sänkte blicken igen. "Jag är så ledsen", tillade han.
Med dessa sista ord, vände han sig och gick.
Och Caitlin kände sig som om en dolk hade borrats in i hennes hjärta.
KAPITEL FYRA
Caitlin satt i det kala rummet i Francisklostret och tittade ut genom det öppna fönstret, ut i natten. Hon hade äntligen slutat gråta. Det hade varit timmar sedan hon lämnat prästen, efter hon hört nyheten om hennes förlorade barn. Hon hade inte kunnat stoppa tårarna, eller sluta tänka på det liv hon skulle ha lett. Det var alltför smärtsamt.
Men efter många timmar, hade hon gråtit ut, och nu var allt som var kvar torkade tårar på kinderna. Hon tittade ut genom fönstret och försökte distrahera sig själv, och andades djupt.
Umbriens landsbygd bredde ut sig framför henne, och från denna utsiktspunkt, högt uppe på en kulle, kunde hon se de böljande kullarna i Assisi. Det var fullmåne, och tillräckligt med ljus för henne att se att detta verkligen var en vacker landsbygd. Hon såg små stugor utspridda över landskapet, rök stigande ur skorstenarna, och hon kunde redan känna att detta var en tystare, mer avslappnad tid i historien.
Caitlin vände sig och kollade runt hennes lilla rum, endast upplyst av månsken och ett litet ljus brinnandes på en väggskans. Det var helt gjort i sten, med endast en enkel bädd i hörnet. Hon förundrades över hur det tycktes vara hennes öde att alltid hamna i ett kloster. Denna plats kunde inte vara mer annorlunda än Pollepel, men på samma gång, påminde det lilla medeltida rummet henne om rummet hon hade haft där. Det var avsett för introspektion.
Caitlin undersökte det släta stengolvet och såg, nära fönstret, två små avtryck, några centimeter isär, i form av ett knä. Hon undrade hur många nunnor hade bett här, knäböjda framför fönstret. Detta rum hade förmodligen sett hundratals år av användning.
Caitlin gick över till den lilla sängen och lade sig ner. Det var bara en stenhäll, egentligen, med den minsta bit av halm. Hon försökte göra sig bekväm och rullade över på sidan – och då kände hon något. Hon nådde över och drog ut det och insåg med glädje vad det var: hennes journal.
Hon höll upp den, så glad att ha den vid hennes sida. Hennes gamla pålitliga vän, det verkade vara det enda som hade överlevt resan tillbaka. Att hålla den, denna verkliga, konkreta sak, fick henne att inse att detta inte var en dröm. Hon var verkligen här. Allt hade verkligen hänt.
En modern penna gled ur sidorna och landade på hennes knä. Hon höll upp och undersökte den och tänkte.
Ja, bestämde hon sig. Det var precis vad hon behövde göra. Att skriva. För att bearbeta. Allt hade hänt så fort, hon hade knappt haft tid att återfår andan. Hon behövde återuppleva allt i hennes huvud, behövde tänka tillbaka, behövde komma ihåg. Hur hade hon kommit hit? Vad hade hänt? Vart skulle hon?
Hon var inte säker på om hon visste svaren själv längre. Men genom att skriva, hoppades hon att hon kunde minnas.
Caitlin vände de sköra sidorna över tills hon hittade en tom sida. Hon satte sig upp och lutade sig mot väggen, med ett böjt knä mot bröstet och började skriva.
*
Hur hamnade jag här? I Assisi? I Italien? 1790? Å ena sidan, känns det inte som länge sedan som jag var på 2000-talet, i New York, och levde ett normalt tonårsliv. Å andra sidan känns det som en evighet… Hur började det?
Jag minns, först, hungerkvalen. Hur jag inte förstod vad de var. Jona. Carnegie Hall. Första gången jag livnärade mig. Min oförklarliga förvandling till en vampyr. Halvblod var vad de kallade mig. Jag hade känt mig som om jag hade velat dö. Allt jag någonsin ville var att vara som alla andra.
Sedan var det Caleb. Han räddade mig från den onda klanen. Hans klan i klostrena. Men de kastade ut mig, eftersom relationer mellan människa och vampyr var förbjudet. Jag var själv igen, det vill säga fram till att Caleb räddade mig igen.
Mitt sökande efter min far, efter det mytiska svärdet som kunde rädda mänskligheten från ett vampyrkrig, ledde Caleb och mig överallt, från en historisk plats till en annan. Vi hittade svärdet, men det togs ifrån oss. Som alltid, väntade Kyle för att förstöra saker.
Men inte innan jag hade tid att inse vad jag höll på att bli. Och inte förrän Caleb och jag hade tid att hitta varandra. Efter att de stal svärdet, efter att de högg mig, eftersom jag var döende, ändrade han mig och räddade mig än en gång.
Men det blev inte som jag hade tänkt. Jag såg Caleb med hans ex-fru, Sera, och jag föreställde mig det värsta. Jag hade fel, men det var för sent. Han flydde, långt ifrån mig, mot fara. På Pollepel återhämtade jag mig och tränade, och fick nya vänner – vampyrer – närmare vänner än jag någonsin hade haft. Speciellt Polly. Och Blake – så mystiskt, så vacker. Han stal nästan mitt hjärta. Men jag kom till mina sinnen precis i tid. Jag fick reda å att jag var gravid, och jag insåg att jag var tvungen att hitta och rädda Caleb från vampyrkriget.
Jag gav mig av för att rädda Caleb, men det var för sent. Min egen bror Sam, lurade oss. Han förrådde mig, fick mig att tro att han var någon annan. Det var på grund av honom som jag trodde att Caleb var någon annan, och jag dödade honom, min kärlek. Med svärdet. Med mina egna händer. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv.
Men jag tog Caleb tillbaka till Pollepel. Jag försökte återuppliva honom, för att få honom tillbaka, om det fanns något sätt. Jag hade sagt till Aiden att jag skulle göra vad som helst, offra vad som helst. Jag frågade honom om han kunde skicka oss tillbaka i tiden.
Aiden hade varnat mig att det inte skulle fungera. Och att om det gjorde det, kanske vi inte skulle vara tillsammans. Men jag hade insisterat. Jag var tvungen.
Och nu, här är jag. Ensam. På en främmande plats och tid. Mitt barn är borta. Och kanske är till och med Caleb borta.
Gjorde jag ett misstag med att komma tillbaka?
Jag vet att jag måste hitta min far, för att hitta skölden. Men utan Caleb vid min sida, vet jag inte om jag kommer att ha styrkan att gå vidare.
Jag känner mig så förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra härnäst.
Snälla Gud, hjälp mig …
*
När solen steg som en stor boll över horisonten, sprang Caitlin genom gatorna i New York. Det var apokalypsen. Bilar var välta, kroppar låg utspridda, och det fanns förödelse överallt. Hon sprang och sprang, ned vägar som aldrig tycktes ta slut.
När hon sprang, verkade världen snurra runt sin axel; och när den gjorde det tycktes byggnaderna försvinna. Landskapet förändrades, gatorna förvandlas till grusvägar, betongen förvandlas till böljande kullar. Hon kände sig som on hon sprang tillbaka i tiden, från en modern tid till ett annat århundrade. Hon kände att om hon bara sprang snabbare, kunde hon hitta sin far, hennes sanna far, någonstans vid horisonten.
Hon sprang genom små byar på landet, och såg även dessa bleknat bort.
Snart var allt som var kvar ett fält av vita blommor. När hon gick genom dem var hon glad över att se att han var där, väntande vid horisonten. Hennes far.
Som alltid syntes endast hans siluett mot solen, men den här gången kändes han närmare än vanligt. Den här gången, kunde hon se hans ansikte, hans anisktsuttryck. Han log, väntandes på henne, med armarna utsträckta för en kram.
Hon nådde honom. Hon omfamnade honom, och han kramade henne hårt medan han höll henne i sin muskulösa famn.
"Caitlin", sade han, hans röst full av kärlek. "Vet du hur nära du är? Vet du hur mycket jag älskar dig?"
Innan hon kunde svara, såg hon något vid sidan och såg att Caleb stod på andra sidan av fältet. Han höll ut handen mot henne.
Hon tog flera steg mot honom, men stannade och vände sig mot sin far.
Också han höll ut en hand.
"Hitta mig i Florens," sade hennes far.
Hon vände sig till Caleb.
"Hitta mig i Venedig", sade Caleb.
Hon såg fram och tillbaka mellan de två, osäker över vilken väg att gå.
*
Caitlin vaknade med ett ryck, och satte sig upprätt i sängen.
Hon såg sig omkring det lilla rummet, desorienterad.
Till slut insåg hon att det var en dröm.
Solen steg, och hon gick fram till fönstret och såg ut. Assisi i det tidiga morgonljuset var så stilla, så vackert. Alla var fortfarande inomhus, och rök steg från enstaka skorstenar. En tidig morgondimma hängde över fälten som ett moln och bröt ljuset.
Caitlin hoppade till när hon plötsligt hörde ett knarrande ljud, och beredde sig när hon såg att hennes dörr började öppna sig. Hon knöt nävarna i förberedelse för en oönskad besökare.
Men när dörren öppnades tittade hon ner, och hennes ögon blev vidöppna i glädje.
Det var Rose, som öppnade dörren med sin nos.
"Rose!" Skrek hon.
Rose sköt dörren öppen hela vägen, sprang in och hoppade upp i Caitlins armar. Hon slickade hennes ansikte överallt, medan Caitlin grät av glädje.
Caitlin drog henne tillbaka och såg över henne. Hon hade växt, blivit större.
"Hur hittade du mig?" Frågade Caitlin.
Rose slickade henne tillbaka, gnällande.
Caitlin satt på sängkanten och klappade henne och tänkte noga, försökte rensa sitt sinne. Om Rose hade klarat sig tillbaka, kanske Caleb också hade det. Hon kände sig uppmuntrad.
Intellektuellt visste hon att hon behövde gå till Florens. För att fortsätta sökningen. Hon visste att nyckeln till att hitta sin far, och skölden, fanns där.
Men hennes hjärta drog henne till Venedig.
Om det fanns bara en liten chans att Caleb kunde vara där, var hon tvungen att ta reda på det. Hon var bara tvungen.
Hon bestämde sig. Hon plockade upp Rose hårt i sina armar, tog sats, och hoppade ut genom fönstret.
Hon visste att hon återhämtat sig nu, att hennes vingar skulle gro.
Visst nog gjorde de det.
Och på bara några ögonblick flög Caitlin genom den tidiga morgonluften, över kullarna i Umbrien, och norrut, på väg till Venedig.
KAPITEL FEM
Kyle gick ner för de smala gatorna i den gamla stadsdelen i Rom. Runt omkring honom stängde folk butiker, och drog sig tillbaka för dagen. Skymningen hade alltid varit hans favorita tid på dagen, då han började känna sig som starkast. Han kände sitt blod pulsera snabbare, kände sig allt starkare med varje steg. Han var så glad över att vara tillbaka i de trånga gatorna i Rom, särskilt i detta århundrade. Dessa patetiska människor var fortfarande flera hundra år borta från all typ av teknik, någon typ av övervakning. Han kunde riva denna plats med ett avslappnat och lätt hjärta, och inte behöver oroa sig för att bli upptäckt.
Kyle svängde ner mot Via Del Seminario, och inom kort, öppnades det upp, och han befann sig på ett stort, gammalt torg, Piazza della Rotonda.
Och där stod det. Kyle stod där, slöt ögonen och andades djupt. Det kändes så bra att vara tillbaka. Mittemot honom var en plats som han hade kallat hem under århundraden, en av de viktigaste huvudkontoren för vampyrer i världen: Pantheon.
Kyle var glad att se att Pantheon stod som den alltid gjort, som en massiv, gammal stenbyggnad, med den bakre delen skjutandes ut i en cirkulär form, och dess främre del skymd av enorma, imponerande stenpelare. På dagen var det fortfarande öppet för turister, även under detta århundrade. Den höll otaliga antal människor.
Men på natten, efter dörrarna stängts för allmänheten, kom de riktiga ägarna, de riktiga innehavarna av denna byggnad, ut: det stora Vampyrrådet.
Vampyrer från stora och små klaner, från alla hörn av världen, strömmade hit, för att delta i varje möte, hela natten lång. Rådet bestämde i alla frågor, gav tillstånd, eller nekade det. Ingenting hände i vampyrvärlden utan att de visste om det, och i de flesta fall, utan deras godkännande.
Allt passade så perfekt. Denna byggnad hade ursprungligen byggts som ett tempel till de hedniska gudarna. Det hade alltid varit en plats för tillbedjan, att samlas i, för de mörka vampyrkrafterna. För alla med ögon att se, var det självklart: det fanns oden till hedniska gudar, fresker, målningar och statyer överallt. Alla mänskliga turister som tog sig tid att läsa denna plats mission, kunde bara inse vad det verkliga syftet var.
Och om inte det vore nog, fanns också alla stora vampyrer begravda här. Det var ett levande mausoleum, den perfekta platsen för Kyle och hans sort att kalla hem.
När Kyle besteg stegen, kändes det som en hemkomst. Han gick rakt fram till de enorma dubbla järndörrarna, smällde metallkläppen fyra gånger – signalen för vampyrer – och väntade.
Några ögonblick senare, gled de tunga dörrarna upp, bara en bit, och Kyle såg ett obekant ansikte. Dörren öppnades bredare, precis tillräckligt för att låta Kyle in, och sedan smälldes den snabbt igen bakom honom.
Den massiva vakten, ännu större än Kyle, tittade ner.
"Förväntar de dig?" Frågade han försiktigt.
"Nej."
Kyle ignorerade vakten och tog flera steg mot kammaren, när plötsligt, kände han ett kallt, isigt grepp om hans arm och stannade. Kyle flammade upp och brann med ilska.
Vampyrvakten stirrade ner på honom med samma ilska.
"Ingen kommer in utan tidsbeställning," snäste han. "Du måste lämna och komma tillbaka en annan gång."
"Jag går varhelst jag önskar" snäste Kyle tillbaka. "Och om du inte tar bort handen från min handled, kommer du att drabbas hårt."
Vakten stirrade tillbaka, och de var i ett dödläge.
"Jag ser att vissa saker aldrig förändras," hördes en röst. "Det är okej, du kan låta honom gå."
Kyle kände greppet släppa, och vände sig om och såg ett bekant ansikte: det var Lore, en av de främsta rådgivarna till rådet. Han stod där och stirrade på Kyle, leende, sakta skakande på huvudet.
"Kyle", sade han, "Jag trodde aldrig att jag skulle se dig igen."