скачать книгу бесплатно
”Jag skulle aldrig hitta på något sådant.” Gabriel klappade honom lätt på axeln. ”Strange-familjen styr i stort sett hela staden, från borgmästaren och hela vägen nedåt …” Han sneglade på blomsterbutiken som Holly hade gått in i. ”Holly är en av dem.”
”Och den här mystiska Ivy också?” Nicholas kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet. Hans vän brukade inte vara intresserad av kvinnorna som fanns omkring honom – om det inte var för någon tillfällig affär under en natt, och även dessa var sällsynta.
Gabriel suckade. ”Ja, och jag förstår att du har frågor. Men du är mer intresserad av Holly. Om du vill lära dig mer om familjen Strange så kan vi vara med på chokladrundan. Lita på mig, de kommer att vara där allihop – på ett eller annat sätt.” Han vinkade med sig honom. ”Kom så går vi in i en butik och köper var sin tomtemugg. De finns överallt.”
Nicholas gick med på Gabriels förslag. Vad annat fanns det att göra i den här hålan?
KAPITEL TRE
Holly bar in julstjärnorna till Serendipity Lane och placerade dem på disken. Ivy var nog inne i det bakre rummet, för hon stod inte i kassan. Det fanns inga kunder och dörrklockan hade plingat så hon måste ha hört att Holly kom. Hon borde komma vilken sekund som helst för att se om det var någon kund som behövde hjälp. Holly stirrade på dörren och bet sin underläpp. Hennes syster skulle inte bli glad över att hennes expojkvän var tillbaka i Kismet Bay.
Gabriel hade varit hennes stora kärlek, men han hade övergivit henne för att försöka bli rik och berömd. Nu var han skadad och kanske aldrig mer skulle kunna spela professionell fotboll. Hon hade inte velat ta upp det med Gabriel, det var säkert en känslig fråga. Hon borde ha frågat varför han hade återvänt och hur länge han planerade att stanna. Om inte hans vän hade gjort henne helt förvirrad hade hon nog frågat. Hon hade inte ens brytt sig om att fråga efter vännens namn. Så förvirrad hade han gjort henne. Holly rös vid minnet av hur hon spillde allt sitt kaffe över honom. Vad ska han väl tänka om henne?
”Jaså”, sa Ivy när hon kom fram bakom disken, ”det är bara du. Har rundan börjat?”
”Ja”, svarade hon. ”Är det där tomtemuggarna?” Varje butik hade en begränsad upplaga att sälja till de som ville delta. Genom att köpa en mugg fick man smaka varm choklad som serverades i varje butik. Alla fick dricka hur mycket de ville. ”Varför har du inte ställt fram dem? Jag trodde du skulle göra det när jag var iväg.” Hon borde ha stannat kvar och struntat i kaffet. ”Seså, jag hjälper till.”
”Vad är det med dig?” Ivy rynkade ögonbrynen. ”Du är konstig.”
”Det är inget med mig.” Hon började tyst arbeta och satte upp muggarna i prydliga rader på hyllan bakom disken. Det mesta av deras varma choklad fanns i en stor gryta i det bakre rummet, men en del fanns i en behållare på ett bord i närheten. Kunder som redan hade köpt en mugg kunde servera sig själva. De som behövde en tomtemugg kunde gå till kassan och köpa en.
”Du var borta en bra stund. Vad var det som tog tid?” Ivy plockade upp julstjärnorna och bar bort dem till skyltfönstret. Hon arrangerade dem kring en tavla som målats av en lokal konstnär. De brukade ofta visa upp verk av lokala förmågor och hjälpa konstnären sälja dem. Serendipity Lane fick en liten kommission på försäljningen.
”Jag hade en liten olyckshändelse utanför Witch’s Brew.” Holly mötte inte Ivys blick. Hon var fortfarande generad över att hon spillt ut sin kaffe över den stilige mannen hon krockade med. Hon hade aldrig någonsin sett en stiligare karl. Hans hår var mörkt som natten, och ögonen mörkblå … faktiskt var så mörka att de nästan också var svarta. Hans bistra uppsyn hade fått dem att se ännu mörkare ut. Han spelade inte i Runaways; hon kunde inte låta bli att fråga sig hur Gabriel kände honom.
”Jaså? Är det allt du tänker säga?”
Holly räddades av gonggongen, eller snarare av butikens dörrklocka, när deltagare i chokladrundan klev in. De hade alla sina egna tomtemuggar, så hon visade dem var de kunde hitta Serendipity Lanes hemlagade variant av varm choklad. Förhoppningsvis tyckte de om den …
”Vad tittar du på?” frågade en man henne. Hon hoppade till – hur i hela fridens namn hade han lyckats smyga upp så nära? Men med alla personer som nu gick in och ut ur butiken var det såklart enkelt. Särskilt som hon hade sjunkit ner i sina egna tankar.
Holly vände sig om för att möta hans blick. ”Hej, igen.” Var var Gabriel? Borde inte han gå chokladrundan tillsammans med sin vän? Hon såg sig runt i butiken efter Ivy, men hon fanns ingenstans. Vart hade hon tagit vägen? Om hon upptäckte att Gabriel hade kommit till stan skulle hon gå i taket. Hon älskade honom fortfarande, det var Holly övertygad om. Men det var också en hårfin gräns mellan kärlek och hat. Gabriel hade sårat henne djupt och Ivys känslomässiga ärr var tydliga.
”Jag tror inte vi har blivit presenterade ordentligt.” Han sträckte fram sin hand. ”Det är jag som är Nicholas Bell.”
”Eh. Trevligt att träffas.” Hur kom det sig att hon plötsligt hade så svårt att prata? ”Är du på långvarigt besök?”
”Det hoppas jag inte”, svarade han. ”Gabbe ville spendera några dagar med sin familj innan vi åker någonstans varmt under resten av jul och nyår.”
”Jaså?” Han måste tycka att hon är den mest korkade kvinna han någonsin mött. ”Jag förstår.” Hon nickade mot tomtemuggen i hans hand. ”Har du kommit för att smaka chokladen?”
Han tittade på muggen med avsmak. ”Jag har redan druckit flera koppar. Om jag dricker fler förvandlas jag till en chokladkaka.”
Hon tänkte att det hade varit en läcker chokladkaka. Det var nära att Holly slickade sig om läpparna vid tanken på att få ta en tugga. Inte bokstavligen, såklart, men definitivt ett mer intimt smakprov. Men!? Vad var väl det för tankar? Han var inte något för henne. Nicholas hatade Kismet Bay och hon kommer aldrig att lämna den stad som var hennes liv. ”Det var synd. Serendipity Lane har stans bästa choklad.”
”Åh, det är du säker på?” Hans mungipor böjdes uppåt till ett sensuellt leende. ”Måste du stanna kvar här, eller kan vi ta en promenad? Var finns ägaren?” Han såg sig om i butiken. ”Be om en paus, eller om att få gå tidigare.”
Hon ville säga ja, men kunde inte lämna Ivy ensam. Det irriterade henne också att han förutsatte att hon inte ägde butiken. Hon var bara tjugotre år, men det betydde inte att hon inte kunde vara en ansvarstagande företagsägare. Han var förmodligen fyra eller fem år äldre än hon. Ungefär lika gammal som Gabriel.
”Dessvärre.” Holly skakade på huvudet. ”Hon är något av en slavdrivare.”
”Så synd. Vi hade kunnat ha trevligt.” Hans leende förvandlades till ett streck. ”Om du visar var hon finns så kan jag kanske charma henne att ge dig ledigt.”
”Det går inte”, konstaterade hon. ”Annars hade jag redan sagt ja.”
”Eeh … va?” Han stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet. ”Jag förstår. Det är du som äger stället.”
Hon nickade. ”Jag och min syster.” Hon pekade tvärs över rummet. Ivy hade äntligen återvänt och såg inte överlycklig ut. ”Ivy.”
”Kanske en annan gång, då.” Han stirrade på Ivy och det irriterade henne att han redan verkade mer intresserad av henne. Var han så ombytlig? Nåja, hon behövde ändå inte honom … Hon lämnade honom ensam och började arbeta bakom disken. Holly hade bättre saker för sig än att dagdrömma om en man hon inte kunde få.
KAPITEL FYRA
Nicholas hade verkligen gjort bort sig med Holly. Han ville spendera tid med henne och beslutade sig för att vänta tills de stängde Serendipity Lane för dagen. Öppettiderna hade funnits i skyltfönstret, och de höll inte öppet efter klockan fem. Han hade alltså några timmar att spendera, och han använde dem väl. Han gick in i den lokala blomsterbutiken och frågade om de kände Holly – och självklart gjorde de det. Gabriel hade rätt, här fanns massor av Strange-släktingar. Eftersom de var Hollys anhöriga var det enkelt att få reda på vilken blomma hon tyckte bäst om och köpa en stor bukett. Sedan gick han in på Grape Flavors och köpte en flaska vin. Turen höll i sig, och han fick med sig en av hennes favoriter därifrån också. Han fortsatte till Witch’s Brew och gjorde en överenskommelse med Tristan Scott, som ägde kaféet tillsammans med Hollys kusin Esmeralda. Witch’s Brew stängde en timme innan Serendipity Lane, och han kunde få hyra kaféet. Nicholas organiserade allt för att överraska henne. Allt han behövde nu var att någon fick henne att komma till kaféet. Hjälpen kom från ett oväntat håll.
”Jag kilar över till Serendipity och säger att Esmeralda behöver hjälp här inne.” Tristan blinkade till Nicholas. ”När det handlar om kvinnorna i Strange-familjen behöver du all hjälp du kan få. Esme har redan gått hem, hon ska också gå på date senare.”
”Stör det dig?” frågade Nicholas.
”Nej”, sa han och skakade på huvudet. ”Vi är bara vänner. Det är en annan Strange som har stulit mitt hjärta. En dag så återvänder hon. De gör de alltid.”
Nicholas blev konfunderad. ”Hur kan du veta det?”
”Den här staden har en lockelse på Strange-släkten, och det är de som gör Kismet Bay till vad den är. Jag kan inte riktigt förklara det.” Han var tyst en stund och fortsatte sedan. ”Det är nästan något magiskt. Allt kan hända, ibland när du minst förväntar dig det. Jag vet inte hur många gånger människor har blivit förälskade när de kommit hit. Det är nästan som att den här lilla staden har skapats för att föra samman kärlekspar.” Han skakade på huvudet. ”Men det kanske bara är önsketänkande från mitt håll. Jag måste tro på det, annars har jag förlorat den jag älskar för evigt.”
”Vem är det?” Han trodde inte det var Holly, för i så fall hade Tristan aldrig hjälpt honom. Nicholas hade träffat flera medlemmar av Strange-släkten de senaste få timmarna, men ingen av dem hade kunnat vara Tristans kärlek heller. De ägde allesammans lokala företag. Att döma av vad Tristan sa om sin kärlek så hade hon flyttat härifrån utan att se sig om.
”Hollys tvillingsyster, Sage.”
Det var någonting med det som störde. Kommer han att lägga an på Holly om han inte kan få Sage? Om de var tvillingar … ”Vad hände med henne?”
”Hon är i storstan och driver ett eventföretag. Det går riktigt bra för henne där. Sage är den enda i Strange-familjen som inte vill göra något avtryck i Kismet Bay. Det enda hon har gemensamt med dem är hårfärgen, förutom det passar hon inte in.”
”Är hon och Holly inte lika?”
Tristan skakade på huvudet. ”Nej, de är tvåäggstvillingar.”
Av någon anledning kände sig Nicholas lättad. Han ville ha Holly helt för sig själv och tyckte inte om tanken på att hon liknade någon annan. Hon var … han tyckte inte om den riktning som hans tankar tog, men där och då fanns det bara ett ord som beskrev hur han kände för Holly. Min.
”Tack för hjälpen. Jag uppskattar det verkligen.”
”Ingen fara.” Tristan stängde kassan och ställde allt i ordning. Han räckte en uppsättning nycklar till Nicholas. ”Se till att du låser när du är klar. Ge nycklarna till Holly så hämtar jag dem från henne inne på Serendipity Lane. Esmeralda öppnar imorgon, så jag behöver inte få dem med en gång.”
Nicholas hade aldrig mött en så tillitsfull grupp människor. Det kanske fanns en poäng med det här småstadslivet … Tristan kände honom knappt och ändå fick han nycklarna till hans företag. Hur vågar han det, en total främling? ”Du kan lita på mig.”
”Jag vet”, sa Tristan kryptiskt. ”Annars hade jag kastat ut dig så snart du bad om min hjälp. Som jag sa, Kismet är magiskt. Du kommer att förstå.”
Med de orden lämnade Tristan Witch’s Brew och Nicholas blev ensam i väntan på Holly. Han hoppades att hon skulle tycka om överraskningen och förlåta honom för hans tidigare fadäs. Det var sällan som Nicholas agerade impulsivt, men Holly fick honom att vilja ha saker, att vilja ha henne …
KAPITEL FEM
Tristan hade bett henne titta in på Witch’s Brew. Vad behövde Esmeralda hjälp av henne med? Holly tyckte inte om att hon kände sig så tjurig, men allt hon ville var att gå hem och krypa upp i soffan. Chokladrundan hade blivit en succé. Senare i veckan skulle de få veta vilken butik som fått flest röster för bästa choklad. Kanske Esmeralda vill äta middag med henne. Holly borde inte ha varit så avvisande mot Nicholas. Om hon hade varit vänligare kanske han hade bjudit henne på middag. Hon kanske inte hade kunnat lämna Serendipity Lane innan de stängde, men kvällen var obokad.
Holly suckade och öppnade dörren till Witch’s Brew. Små vita ljus prydde hela kaféet. Hade Tristan och Esmeralda äntligen bestämt sig för att julpynta? Holly hade pikat dem en hel vecka för att få dem att göra det mer juligt. Lamporna var släckta och det var bara stearinljusen som lyste upp rummet. ”Esme?” ropade hon. Inget svar. Hon gick längre in i kaféet och pep till när en stor skugga föll framför henne.
”Det var inte meningen att skrämma dig.” Nicholas gick fram ett steg till. ”Jag hoppades att det här skulle bli en trevlig överraskning.”
Hade Tristan och hennes kusin lurat henne? Hur visste de att hon var intresserad av Nicholas? Det spelade ingen roll nu, men det var absolut ett ämne hon skulle ta upp nästa gång hon såg dem. Hon hade önskat att få spendera kvällen med Nicholas, och nu var det möjligt. Frågan var hur mycket hon ville att han skulle förstå det. ”Ingen fara. Jag trodde min kusin skulle vara här, så jag blev lite överraskad när du inte var Esmeralda.”
”Förlåt,” sa han, ”men jag behövde träffa dig igen, och just då verkade det här vara en bra idé.”
Holly såg sig omkring för att se vad han hade gjort. Hennes favoritblommor, rosa och vita liljor, stod i en vas mitt på ett av borden. En flaska vit Riesling stod intill tillsammans med två tomma vinglas. Två tallrikar var övertäckta, antagligen för att hålla maten under varm. Han hade prickat in hennes favoritblommor och favoritvin, men vad var sannolikheten för att han skulle ha ordnat hennes favoritmat också? Holly vände sig mot honom. Nicholas hade tagit av sig sin kaffefläckade skjorta och bytt till en blå, bara en nyans ljusare än hans slips som hade precis samma mörkblå färg som hans ögon. Hans mörka kostym fick honom att se så stilig ut att hon ville kasta sig i hans famn.
”Nå?” Han lyfte på ena ögonbrynet. ”Är allt till belåtenhet?”
Hon log ett svagt, sensuellt leende. ”Ja, än så länge.” Holly tog av sig sin vinterkappa och hängde upp den på en krok och vände sig sedan tillbaka mot honom. ”Berätta vad det blir för mat så bestämmer jag mig för om det är perfekt.”
“Kyckling Marsala med pasta av fullkornsvete.” Hennes mun vattnades genast. Han hade hittat hennes favoriträtt. Nicholas visade sig vara den perfekte mannen, vilket i sig var lite oroande.
”Hur kunde du …”
”… arrangera allt det här?” avslutade han hennes mening. ”Din familj var väldigt hälpsam. Kanske du borde diskutera riskerna med att dela personlig information med personer de inte känner särskilt väl.”
Det fanns bara en orsak till att de alla hade hjälpt honom. Magin i Kismet Bay var aktiv. Nicholas hade varit tvär och irriterad när de först hade stött på varandra. Det var ingen slump att den lilla staden hette Kismet Bay, ödets vik. Grundarna, hennes förfäder, hade trott på ödet. De hade räddats ur en storm genom att deras skepp hade nått viken oskatt. Sedan dess hade området verkat magiskt, och en av de saker det medförde var kärlek. Ödet styrde fler saker än att hitta en själsfrände, men när du väl stötte på din sanna kärlek fick det inte ignoreras. Det var en av anledningarna till att Ivy hela tiden var så melankolisk: Gabriel hörde ihop med henne. Utan honom saknade hon en del av sig själv. Var Nicholas Hollys andra halva? Hennes familj verkade tro det, och det började Holly också göra. Hon kände en stark attraktion till honom som inte gick att ignorera. Han måste också känna det för att vara beredd att uppvakta henne så ivrigt.
”I familjen Strange litar alla alltid på sin magkänsla. De hade inte hjälpt dig om de inte trodde att det var det rätta.” Hon ville inte skrämma iväg honom genom att prata om öde och magi. Holly ville dock göra en sak innan hon fattade några beslut. Hon gick intill honom och la armarna runt hans hals. ”Kyss mig”, sa hon, önskade hon – krävde hon.
Nicholas behövde inte höra det två gånger. Han lutade sig ner och pressade sina läppar mot hennes. Den där magin hon hade tänkt på omslöt dem och tände en låga som fick dem båda att intensifiera kyssen. Hans tunga lekte med hennes och hon berusades av hans smak – som kanel och kakao. De två viktigaste ingredienserna i hennes varma choklad … Holly stönade när hennes åtrå steg och hon ville slita av deras kläder för att se om de två passade ihop på alla sätt. Holly tog ett steg bakåt innan hon gick så långt att hon kanske skulle ångra det.
”Det …”
”Jag vet”, sa hon.
Han skakade på huvudet. ”Jag vill så mycket mer med dig.”
Holly log mjukt mot honom. Nicholas skulle kunna komma att betyda mer för henne än hennes egen lycka. Han skulle kunna bli hennes lycka. Hon tänkte på sin syster Ivy och sa försiktigt: ”Jag skulle vilja få tid att förstå vad det här är. Hur ska vi kunna göra det när du inte bor här?”
”Jag vet inte”, svarade han uppriktigt. ”Men jag vill försöka, om du vill.”
Holly nickade. ”Det vill jag.”
Nicholas drog tillbaka henne in i sin famn och höll hårt om henne. ”Jag trodde aldrig att jag skulle hitta dig när jag kom hit med Gabriel, men jag är väldigt glad över att jag gjorde det. Jag kommer att berätta för Gabriel att jag inte vill resa iväg med honom. Jag stannar i Kismet Bay över helgerna. Resten … det funderar vi ut efter hand.”
Holly kramade honom och slöt ögonen. Hon hade möjlighet att få sin största önskan uppfylld och hon tänkte inte slösa bort den. Alla berättelser måste börja någonstans, och detta var hennes och Nicholas det var en gång …
Ett lovande nyår
KAPITEL ETT
Den kalla vinden svepte över Nash King och skar igenom hans skinnjacka som vore den av papper. Han gnuggade händerna för att försöka värma de stelfrusna fingrarna. Nu var det inte så långt kvar. Om bara några få steg skulle han komma fram till Grape Flavors Winery, då han skulle få tillbringa ett par efterlängtade minuter med sitt livs kärlek: Leilia Strange.
De två hade varit bästa vänner sedan lågstadiet. Nash hade alltid älskat henne, men dessvärre hade hon alltid bara sett honom som en vän och inget mer. Vissa dagar gjorde det mer ont än han någonsin kunde erkänna. Andra gånger var han enbart tacksam över att få finnas i hennes liv. Idag, däremot, hoppades han kunna repa tillräckligt med mod för att äntligen berätta att han älskade henne.
Han öppnade dörren till vinbutiken och gick in. Nash älskade förvandlingen som Leilia, tillsammans med sin syster Caprecia, hade gjort med den lilla affären. Olika viner hade sorterats efter typ och stod på hyllor som fanns utspridda i butiken. Det fanns även en delikatessavdelning med olika ostar, kex och bröd. Allt var hemtrevligt och inbjudande. De två systrarna ägde en vingård i utanför staden tillsammans med Ophelia, en tredje syster. Alla hade olika uppgifter på vingården, men Ophelia var inte inblandad i vinbutiken. Hon föredrog att arbeta med deras kusin Amadea i blomsterbutiken Blooms of Destiny. Familjen Strange var involverad i många av stadens företag och aktiviteter. Deras förfäder hade varit med och grundat Kismet Bay för över två hundra år sedan.
Nash gick längre in i vinbutiken och mot disken längst in där han hoppades hitta Leilia. Han hade ingen bra ursäkt för sitt besök, men han hälsade på tillräckligt ofta för att varken Caprecia eller Leilia skulle tycka det var konstigt. När han kom runt ett hörn fick han syn på henne. Hennes långa midnattssvarta lockar flödade över hennes axlar i generösa lockar. Hon stod vänd så att kan kunde se hennes ögon, men det behövdes inte. Deras koboltblå färg fanns etsad i hans minne. Ja, hela Leilias existens fanns där: i hans huvud. Han hade inte kunnat glömma henne ens om han hade försökt, något han sannerligen inte ville göra. Nash var på väg att gå fram till henne och börja prata när Caprecia kom ut från lagret bakom och krockade med Leilia.
”Är du kvar här ännu?” frågade Caprecia. ”Gå hem och gör dig i ordning för din dejt.”
Nash stelnade till. Vad då för dejt? Leilia hade inte sagt någonting om några nyårsplaner till honom. Och han som trodde de berättade allt för varandra … Det skulle inte ha varit svårt att ta reda på svaret. Allt han behövde göra var att gå fram och börja samtala så hade resten i stort sett skött sig självt. Men han kunde inte röra på fötterna, och smärtan i hjärtat höll på att bli outhärdlig.
”Det är gott om tid”, svarade Leilia nonchalant. Hon fortsatte fokusera på vad det nu var hon hade stirrat på när Nash hade börjat gå mot henne. ”Jag måste bli färdig med den här inventeringen innan jag kan gå. Vi har sålt slut på moscato-vinet och det mousserande rosévinet.” Hon sneglade på armbandsuret och suckade. ”Det här är en av de dagar under hela året som vi har mest att göra. Vad tänkte jag på när jag gick med på en dejt med Percival?”
”Kanske för att du hoppas att Mr. Wright är den rätte?” Caprecia blinkade. ”Fattar du…?”
Leilia tittade upp och blängde på henne. ”Ha. Ha. Jag fattar.” Hon verkade inte riktigt uppskatta Caprecias antydning, men det spelade ingen roll för Nash. Han ville vara Leilias enda kärlek. ”Du behöver inte säga mer. Nästa sak är väl att jag vill ha min egen riddare i blänkande rustning.” Leilia himlade med ögonen. ”Jag hör också skvallret. ’De tre riddarna’, som de kallas. Vad i hela världen tänkte deras föräldrar på?”
”Ingen aning.” Caprecia ryckte på axlarna. ”De kanske hoppades att de skulle bli lika ädla som de riktiga Riddarna kring Runda bordet. Fast de saknar Lancelot och Galahad – tydligen fanns det inte två familjer till som var omdömeslösa nog att döpa sina söner efter dem.” Hon tystnade, tittade uppåt taket och trummade sakta med pekfingret på hakan. ”Tristan flamsar fortfarande runt efter Sage. Då finns det Percival och Gawain kvar … men då måste du få honom att släppa sina Hollywood-drömmar. Så nu när jag tänker på det så finns ju bara Percival kvar. Ska du försöka lägga vantarna på honom?” Hon sänkte hakan och lyfte på ögonbrynen. ”Tror du att du har någon chans där? Han ser trots allt fantastiskt bra ut.”
Nash stod inte ut med att höra mer av deras struntprat. Han stoppade tankspritt händerna i fickorna. De tre män som de diskuterade hade retat honom under hela gymnasietiden. Det hade bara gått fyra år sedan studenten och minnena hade inte bleknat. Deras relation var mindre laddad idag, men Nash skulle aldrig glömma hur illa de hade behandlat honom.
Han vände sig om för att gå, men det var för sent. ”Nash!” ropade Leilia. Hennes röst hade en optimistiskt glad ton. Nash tyckte det lät som musik. ”Kom! Jag har ett nytt vin som du måste prova.”
Nash drog upp händerna ur fickorna och gick bort till henne. Han kunde aldrig neka Leilia någonting. ”Minsann?” Han lutade sig över butiksdisken. ”Kommer jag att ångra mig om jag gör det?”
”Såklart inte!” Hon slog honom lätt på axeln. ”Har jag någonsin fått dig att göra något du ångrar?”
”Inte än så länge, men vi är fortfarande unga.” Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Det var inte helt ansträngt, Nash var glad att se henne. Men samtalet han nyligen hade hört gjorde ont. Det sägs att den som tjuvlyssnar sällan får höra saker den vill höra …
”Du är rolig, du.” Hon böjde sig ner under disken och räckte sedan fram en mörkröd flaska. ”Detta är en ny merlot som vi har producerat på vingården. Se vad du tycker om den. Vi kommer förmodligen att börja sälja den i början av nästa år.
”Det lär bli ett år fyllt av insikter, tror du inte?” Han hade egentligen inte tänkt säga det högt.
”Hur så?” frågade Leilia.
Nash hade hoppats på att det skulle bli ett år fyllt av kärlek mellan dem, men han antog att Kismet Bay inte tyckte att de borde vara tillsammans. Alla i staden visste hur stor roll ödet spelade när det kom till att förena kärlekspar. ”Äsch, glöm det.” Han lyfte upp flaskan. ”Tack för den här. Slå mig en signal senare, vi kanske kan provsmaka den tillsammans.”
Hon log. ”Det låter bra. Vad har du för planer för ikväll?”
Det var hans chans att säga något om att tillbringa nyårsafton tillsammans. Synd att det inte skulle bli så. ”Inte mycket. Jag håller mig hemma.”
”Ska du se tolvslaget på tv?” frågade hon med huvudet på sned.
”Kanske. Jag är inte säker på att jag kommer att vara vaken så länge.” Han sneglade mot Caprecia som gjorde sitt bästa för att låtsas att hon inte stod där. Kanske försökte hon ge dem lite enrum, Nash var inte säker. ”Jag måste gå.” Han sa inte ett ord till utan bara gick, så snabbt han kunde. Hans hjärta slog hårt vid varje steg han tog.
KAPITEL TVÅ
Nash hade i stort sett sprungit ut från butiken. Leilia borde följa efter honom … han hade uppfört sig konstigt. Någonting måste ha besvärat honom, men han hade tydligen inte velat säga vad. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara. Om hon bara inte hade lovat Percival Wright att fira nyår tillsammans med honom! Hon undrade vad hennes hjärnceller hade hållit på med när de hade tackat ja till det. Percival var väl helt ok, men han var inte någon långsiktig partner.
